Gnostrika

Klockan är snart sju på morgonen. Det är söndag idag. Det kan förklara varför jag känner som jag gör just nu. Känner hur allt det där omtumlande som jag skjutit undan under veckan väller över mig. Kan också bero på att jag just nu lyssnar på Melissa Horn. Damn you, Melissa. Blir alltid så sentimental av hennes texter och spröda röst. Så får antagligen skylla mig själv. Ska snart ta mig en cigg och se om det hjälper. Jag hatar att känna så här. Det var så lugnt och fint i mitt inre för bara några dagar sen. Nu är allt kaos och förvirrat igen. Oron är tillbaka och med den klumpen i magen. Klumpen i halsen. Tårarna som slår sig fram bakom ögonlocken. Ursäkta patetiken. Hoppas ni tycker om mig ändå. Jag beundrar mina vänner så otroligt mycket som står ut med mitt ältande. Vissa står nog inte ut men säger inget. Jag beundrar er allihop. För jag måste älta. Eller måste och måste var väl att ta i. Men jag känner att jag behöver göra det. För gör jag inte det känns det som att jag lämnar något ofärdigt.. ofullständigt. Jag måste se situationen från varenda tänkbar vinkel, vrida på allt, utesluta alla möjligheter innan jag släpper något. Iaf något som jag trasslat in mig i, känslomässigt. Vilket jag trodde var fallet nu men inte då! Tydligen är det något jag har missat vilket leder till att jag håller mig kvar. Sitter fast i någonting jag trodde var borta. Någonting som egentligen är borta men så helvetiskt närvarande. Jag är frustrerad, ledsen, vilsen. Förkrossad rättare sagt. Jag försöker förgäves gripa tag i alla ynkliga halmstrån. Strunt samma. Ska snart somna framför Kalle och Chokladfabriken. Hoppas det känns bättre när jag vaknar. Vi får hålla tummarna för att det blir sol. Finns inget mer uppmuntrande än solsken.