Gnostrika

Jag är trött trött trött trött. På allt. Ingenting känns längre. Eller vänta, nu ljög jag. För ER(!) Det är hemskt. Tur att jag erkände det direkt då. Vissa glimtar senaste tiden har känts faktiskt. Men det har varit extrema fall. Vissa väldigt extrema.. Men ja. Det är en annan historia. En spin-off kan man väl påstå utan att få dåligt samvete. Upptäckte igår när jag fikade med Viking hur fucking jävla bitter jag är. Inget fel med det. Jag älskar att vara bitter men det här satt lite djupare. Mer än vad jag trodde. Och det skrämde mig en aning. Inte överdrivet mycket men en aning. En liten gnutta. Men ingen fara. Ingenting som inte lite öl, kaffe, cigaretter eller fint sällskap kan fixa. Klockan börjar närma sig Stugan-time. Dags att fly från verkligheten igen. I'm lovin' it!

Det känns lite märkligt inombords. Inte dött men inte långt ifrån. Det gör ont men ändå inte. Det varken svider, sticker eller hugger. Snarare är det en förnimmelse. Som på något sätt gör för djävulskt ont. Nu vet jag. Det har tagit hela den här fucking långa tiden för dig att spotta fram din patetiska anledning. Du ville inte ge mig förhoppningar? Okej. Jag kan ta det. Förstå det. Men det har gått ett år snart. Hur länge tror du känslor består efter den där behandlingen? Hur lång tid tror du någon orkar bli ignorerad, bortknuffad och näst intill icke-existerande? Jag älskade dig inte ens på det sättet. Det var inte så att jag längtade efter dina kyssar eller din kropp, om ni så vill. Jag hade chansen att bli kysst av dig. Jag visste då att det skulle vara sista gången. Men jag tog den inte. För jag visste bättre än så. Det var aldrig något tal om pojk/flickvän. Det var aldrig några erotiska fantasier. Eller okej, inte så himla många i alla fall. Det var aldrig på det sättet. Jag bara älskade dig. För den du var. Du gav mig trygghet på ett sätt som jag aldrig hade upplevt förut. Vi tog hand om varandra på vårt snedvridna, mörka sätt. Tills allt bara blev.. tomt. Tills allt jag mötte var kyla. Och nu vet jag varför. Inga förhoppningar, bara vänner. Din jävla idiot. Jag hatar dig nu. Jag hatar dig för att du kunde fly undan så lätt. Jag hatar dig för att du kallar dig min vän fast det bara är jag som har kämpat för att hålla upp fasaden. Vänner gör inte så. Vänner klappar inte en vän på kinden när personen i fråga gråter så att hjärtat nästan brister. Vad är du för en jävla vän egentligen? Här gick jag omkring hela den här tiden och var rädd för att jag hade sagt någonting. Gjort någonting. Men det enda felet var att jag brydde mig om dig för mycket. Tyckte om dig för mycket. Hur fan nu det ens kan gå till.

Jag är så trött på allt. När en grej skiter sig så hakar hela gödselhögen på. Det känns som att jag själv inser varför det blir så. Men jag har inte kraften, orken, drivet att göra något åt det. Jag är för avdomnad. Känner ingenting längre. Bara när jag lyssnar på Håkan. Och då har det gått en aningen för långt? Beroende på vem man frågar dvs. Skit samma. Jag är fortfarande i mitt stadie av total melankoli. Lika bra det. Förändringar suger en aning aning hårt alltså.




F I T T A!



Näe, nu är det dags att sätta igång och leta sovplats för helgen. Wish me luck!

Tre veckor har gått sen jag bloggade sist. Förlåt igen. Men det måste nästan hända något särskilt som gör mig arg för att jag ska vilja skriva längre. Och fan vad arg jag är idag. Det är ju så jävla typiskt att det ska komma från mamma just att jag är värdelös och dittan och dattan. Orkar inte. Ja självklart ska jag tvätta, sortera kläder, strumpor och underkläder. Självklart ska jag dammsuga, tvätta golven och göra rent i köket. Självklart ska jag ta toaletterna, klädkammaren och källaren. Självklart ska jag klippa den jävla gräsmattan varenda jävla vecka. Och sen hör man; "Men du gör ju bara det som syns. Tänk själv - ligger det kläder på stolarna i köket så släng det i tvätten". Ja! "För vi går i skola och jobbar, det gör inte du". FAN VAD LESS JAG BLIR. Det är så jävla roligt att försöka göra rätt för sig när man bara trycks ner mer och mer. Jag haaatar skiten. Jag är så trött på det att jag knappt orkar dampa på det. Ska ta en cigg och sen hata världen lite till idag.

Jajamensan, ni läste rätt. Mickis ska bli hurtig som få. Idag var jag ute i skogen och promenerade/joggade i ca två timmar. Mycket trevligt. Sen har mage/rygg/lår/rumpa & ben-övningarna börjat på allvar. Morgon och kväll! Lagom med näring och ska även börja med mitt vatten-program. Jag är klad! Motion är grejen. Dock tänker jag inte ge upp rökning men jag inbillar mig att det blir +/- = 0 så det ska nog gå bra se.

Ikväll ska jag göra övningar, läsa klart min älskade bok, prata med Alexander i telefon och sen dricka vatten. Sen sova. Imorgon är det tandläkaren. Fy bubblan. Rotfyllning nummer 3. Blir dyrt det här. Hatar världen. Lite. Helgen var bästa på länge. Tack för alla stunder! La familia & Hanna är bääst.

BOKTIPS!

Ängeln på sjunde trappsteget skriven av Frank McCourt. Väldigt fin bok om familjehållning och de svåra tiderna i ett fattigt Limerick, Irland. Upprepningarna är fantastiska och man får en inblick i en liten pojkes tankegångar. Han berättar hur det var att växa upp i Limerick med sin mamma Angela, sina syskon och sin pappa som var svag för porter och tvingade sina barn att ställa sig på led och lova att dö för Irland när tiden var inne. Jag tycker om boken därför att trots all misär, ilska, uppgivenhet och slöseri - är familjen stark i sig. Trots att pappan ("från Norr med sitt konstiga sätt") dricker upp alla pengar så hans barn och fru ständigt är på gränsen till svält så älskar han sin familj. Och familjen älskar honom. Den visar att är man lite fyndig, modig och påhittig kan man klara av vad som helst. Rekommenderas! Boken har även filmatiserats. Den har jag inte sett men någon gång ska väl tillfället ges för det också.




Puss & kram på er alla fina människor!

Det känns som att något gick sönder inom mig. Nu i helgen. Det var som att något skört och gammalt brast och fick mig att på något sätt att andas ut. Det var fortfarande smärtsamt. Det är som är så konstigt med smärtan du orsakar mig (utan att ens veta om det, misstänker jag) är att den inte har det där stinget. För att citera Anders Paulrud: "Jag är inte dödligt sårad. Men jag är mycket ledsen". Precis så känns det. När jag såg dig för första gången på länge i helgen kände jag hur det där lilla tomrummet inom mig, som varit reserverat för endast dig - för länge, sved till och gjorde ont. Gjorde mig mycket ledsen. Bara en liten detalj som att du inte ens vände på huvudet för att titta in där du vet att jag ofta sitter för att se om jag faktiskt sitter där var nog anledningen till att det brast. Gick sönder. Smulades ner till beståndsdelar. Det gjorde ont men jag tror det var nödvändigt. För jag har inbillat mig saker alldeles för länge. Jag måste inse att du faktiskt inte saknar mig. Men jag har hoppats under hela den här tiden att du kanske, kanske saknade någon liten del av mig. Men nej. Om lite mer än en månad är jag på väg bort härifrån. Bort ifrån dig. Det känns lite fegt att ta till något så drastiskt som att flytta till Göteborg men jag skyller på att du faktiskt inte är den enda anledningen. Du är inte ens en stor anledning men jag kan inte förneka att det kommer att bli skönt. Att slippa tänka på att jag kanske träffar på dig någonstans. Det ska bli skönt att ägna livet åt att träffa andra och att få glömma. Dock kommer jag inte glömma allt. Det vet både du och jag. Det vet alla runt omkring också. Så. Farväl. Haha, jag tycker om att vara lite melodramatisk, jag erkänner det. Men som skrivet, jag är inte dödligt sårad. Jag är bara ledsen.

Jag känner mig konstig, nästan sjuk. Det börjar bli vår. Idag har solen värmt upp hela frusna Irsta och satt en liten fräkne på min kind. Gick upp lite senare än vad jag hade tänkt och tog "morgon-ciggen" ute på altanen. Det doftade som det gjorde den våren. Jag har upptäckt att jag har ett ganska bra doftminne. Ibland kan jag vakna upp ur någon dagdröm när jag går på stan och tro att jag är någon helt annanstans. På grund av att det luktar som det gjorde när jag var sju år kanske. Det är läskigt och ibland blir jag lite nedstämd. Av den här doften blir jag nedstämd för jag minns att allt var okej då. Fanns ingen aspekt i mitt liv som var hejdundrans jobbig. Allt låg på samma nivå, det fanns en balans. Ironiskt nog ska jag känna den doften och få tillbaka den känslan jag hade då när mitt liv är som mest kaotiskt. Jag har ingen balans alls. Ingen kontroll. Märker knappt av när det blir ny månad. Ändå kan jag inte säga att jag mår dåligt. För det gör jag inte. Eller inte så dåligt som jag kanske borde må. Det känns som att jag har blivit så djävulskt avtrubbad. Av vad vet jag inte. På ett sätt är det skönt att inte känna allt så mycket. Men samtidigt är det läskigt för jag vet inte hur långt det kan gå. Sen har en ny slags dröm dykt upp på riktigt. Det vore inte helt omöjligt. Ända sedan Alex och jag målade upp en vision om Göteborg tillsammans har jag inte riktigt kunna sluta tänka på det. Är det kanske precis vad jag behöver? För om man tänker efter. Visst har jag rotat mig bra i Västerås även om jag inte trivts mer än hälften av tiden. Men vad finns kvar? Jag har mina vänner. Det känns jobbigast att tänka på. Men familjen? Nej. Skulle jag flytta hemifrån till t ex Bäckby skulle jag ju inte direkt besöka min familj. Kanske ringa ganska ofta i början men inte mer. Det kan jag göra i Göteborg? Men ja, det är ju vännerna som drar. Men samtidigt, det går att hålla kontakten. Jag behöver något nytt. Jag vill känna för tusan! Jag vill upptäcka mitt hjärtas stad igen. För den bilden jag har av Göteborg är endast en 12-årings julshoppande med mamma. Annars var Bergsjön min värld. Och vännerna därifrån har jag fortfarande kvar. Vi får se hur det går. Jag känner just nu att det är vad jag verkligen vill. Var länge sen jag visste vad jag ville överhuvudtaget.

Har varit jättedålig på att skriva under förra veckan då jag var ensam hemma. Men det har varit full rulle hela tiden :) Umgåtts med fina människor konstant. Det har bakats bullar och muffins. Städats inför la fiesta. Alexander har varit över praktiskt taget hela veckan och förgyllt min värld. Hanna också! På torsdagen kom Ida från Linköping. Det var nice! Tack för veckan kära vänner. Sen alla som kom i fredags; Ni är fina <3. Ska försöka sammanfatta veckan med dessa trista och intetsägande meningar. "Alla mina vänner är dom snyggaste jag sett". (Hur många gånger kan man använda ordet "veckan" egentligen?)

Familjen hade det bra i Sälen, kom hem ganska trötta. Under veckan som gått nu har det inte hänt så mycket. Samma gamla rutiner om städning, tvättning och strykning. Känner mig lite som Askungen. Eller inte. Haha. I onsdags firade järngänget Mickis, Emma & Alexander 3 år tillsammans <3 The Sounds, den 4 mars 2006. Då jag och Alex talades vid på riktigt och fick connection. E&A har såklart några år till på nacken. Ni är det finaste som finns! Nämner jag det ofta? Näe. Inte tillräckligt. Marina fyllde år så vi åkte dit och åt tårta och hälsade på släkten. Det var okej. Jag "råkade" flörta hejdlöst med en stilig polis som besökte badhuset i onsdags då några hade brutit upp skåp och stulit saker. Mums! Ikväll blir det att mysa med flickorna. Förfest, kanske en pub, kanske Silk - möjligheterna är oändliga. Bara det inte blir Pluto för då åker jag banne mig hem! Ja. Jag vet. Se inte på mig sådär. Kanske ska träffa Sarah, antingen ikväll eller imorgon. Ska vi se på film - The Crow. Om jag orkar den filmen. Det får vi se. Saknar i alla fall tösen.
Hanna och jag har dessutom talats vid om våra liv. Vi har tröttnat. Åh! Dumma pojkar överallt. Dumma missförstånd överallt. Idioter överallt! Vi vill ha något nytt. Vi vill ha något spännande. Något som känns. Allt är så.. melankoliskt.

Förutom det vanliga så kommer här några patetiska meningar om något så uttjatat att det är pinsamt.Men måste ju få ut frustrationen någonstans? Hanna kan inte ta samma smäll hela tiden <3 Jag är så trött. Trött trött trött. Människan kan inte ens skicka ett futtigt sms, eller ringa, eller göra någon som helst effort för att jag ska få finnas. Jag vet inte vad jag har gjort för fel? JAG HAR INTE GJORT NÅGOT FFS. Men fortfarande, varför gör jag såhär mot mig själv. För första gången på länge litade jag på någon fullt ut. Som var där för mig när jag behövde det. Som jag ställde upp för när han behövde mig. Sen. Nada. Som om jag inte behövs längre för att hans liv har ordnat sig. Som om att han inte behöver mina råd, mitt sällskap, min vänskap längre. Inte en tanke på hur jag känner. Inte en tanke på hur mycket jag saknar alla meningslösa samtal om ingenting. Hur mycket jag saknar alla samtal om alla viktiga ting. Hur jag saknar tystnaden. Jag saknar tryggheten. Jag saknar närheten. Inte en tanke på hur glad jag skulle blivit av att få höra ett enkelt "Hur är det med dig?". Eller vad som helst. Varför låter jag mig bli.. sårad? Det var så ärligt! Eller ja, från min sida i alla fall. Har aldrig varit något annat. Men nu inser jag att det aldrig kommer bli så igen. Att allt kommer att.. vissna. Smälta. HELT ENKELT INTE FINNAS.

Så. Nu är jag klar. Puss på er som förtjänar det!

Idag är det onsdag. Snart kommer Hanna hit och leker med mig :) Ska bli trevligt. För övrigt har en Timo-period påbörjats igen. Hans version av Creep är så vacker att jag började skaka första gången jag hörde den. Mästerverk!

Ett snabbt inlägg. Var hos Alexander med Emma igår. Åt kakor och tittade på film. MYS. Vill bara skriva att ni är det finaste man kan ha. <3 TOTALLY.

Fredagen den 13;e idag minsann. Kan nog bli intressant. Hm. Ta det lugnt nu folket!

Idag är det då fredag. Hänt lite saker under veckan. Bra saker. Förra lördagen var det utgång med jossä som fyllde 20! Grattis igen! Vi var ett helt estet-gäng och så Alexander såklart. Vi ägde Konrad för övrigt. I veckan har jag även varit hos tandläkaren och fått en tand! Ah. Jag läspar inte längre. Wüünderbart! Sen kom Alexander hit, vi bakade kladdkakemuffins och tittade på tv. Mysigt! <3 Jag och Hanna har på allvar börjat spela Splinter Cell, satt i tre timmar igår och kom dock inte så långt. Ha. Dumma spel. Men vi är på G. Idag blir det även utgång med Hannischen. Och Emelie, elisabeths kompisar och Elisabeth som i onsdags fyllde 20! :D Grattis gumman. Du är finast.

Jag är ganska glad måste jag påstå. Saknar dock Sarah! Saknar Andrea! Saknar Susanne & Therese! Saknar Emma och massor med andra människor. Hoppas på att få träffa er alla snart igen. Sen vill jag även flinka in en liten kram till Lina. Allt kommer ordna sig till slut.

Inte så mycket mer att berätta.. förutom att jag kokat diskborstar idag igen. Jag älskar att vara så överhygienisk. Nu vet ni det. Ta det lugnt ikväll och ha så kul och gör ingenting som jag inte skulle ha gjort. Ha..

Var ett tag sen jag skrev. Jag vet inte riktigt varför jag inte skriver. Antagligen är det för att ingenting särskilt händer i mitt liv. Jag tar igen mig, rehabiliterar och ja, är den där snälla flickan mamma alltid önskade sig. Har inte varit på stugan på sjukt länge dessutom. Nåja, mina anledningar till att gå dit (förutom kaffet såklart) försvann för ett tag sen. Men jag har haft roligt med fina människor under min lugna period. Emma och Alexander kommer att befinna sig här hos mig inom, ja, en timme ca. Älsklingar är vad ni är <3 Spaghetti? Suck. Haha. Ni betyder så mycket. Umgås även med Sarah à la församlingshemmet. Du är fin. Saknar dock Hanna, Emelie och Andrea! Mina solstrålar. Var ett tag sen nu. Jag är hemskt tråkig. Men jag behöver få vara det nu. Läppen har läkt och antagligen blir det ett ärr. KUL. Det enda som jag är nöjd med var det gäller utseende är nu saboterat. Tänderna är sisådär. Dricker fortfarande med sugrör men ska till tandläkaren om en och en halv vecka. Får hoppas det blir lite bättre då. Nej, nu måste jag fortsätta städa innan bästaste människorna dyker upp. Ville bara försäkra er om att jag lever.

Nu ska jag lägga mig och sova halva dagen. Jobbig natt.
Jag mår inte så bra just nu. Godnatt.


14:19

Nu har jag sovit, tagit en cigg, gjort god nudelsoppa (den blev lite mexikansk. Är man bäst så är man), städat, diskat, dammat av. Jag har t o m kokat diskborstarna i en kastrull i tio minuter. DET är hygieniskt. Jag har även tvättat och ska kanske kanske kanske börja ta tag i mitt rum. Konstigt ändå hur duktig jag är på att städa andra rum förutom mitt eget. Borde göra en studie på det. Jag mår lite bättre. Värker i min förbannade tand, hatar den. Idag är det fredag. Jag ska kanske vara med Hanna men med tanke på natten med huvudvärk och tandont kanske jag föredrar att däcka efter maten. Kolla på tv med la familia. Eller spela Tony Hawk Downhill Challenge. Maha. SMÅTT beroendeframkallande måste jag säga. Jag har rankat upp mig till Proffs nu. Fan. Jag har ont i huvudet. Måste städa rummet. Måste göra så mycket som jag faktiskt inte orkar. Jag har kokat diskborstar - kom igen! Jag borde inte behöva städa köket på cirkus tjugo år eftersom jag varit så duktig idag. Nu vet vi alla att jag antagligen kommer stå och gno imorgon förmiddag redan.

Det är helg nu. Det känns inte som helg. Kommer nog inte kännas riktigt okej än på ett tag. Men läppen ser bättre ut. Det är en liten tröst. Jag kan skratta, le och äta ordentligt. Imorgon är det lördag. Blir antagligen församlingshemmet. Jag har blivit lite ovillig var det gäller att lämna Irsta. Lämna hemmet överhuvudtaget. Det känns som att nu är det dags att ta tag i all skit som har hänt mig senaste tiden och bara.. ja. Åtehämta mig. Lite rehab. Lite familjetid.

Igår var det en bra dag! Äntligen en bra dag. Det var bra! Ah! Började med snäll mamma som lät mig sova. Sen hörde Andrea av sig och jag sprang (jag sprang faktiskt) till Irstaskolan. Carlforsska skulle göra reklam för sig minsann. Träffade Andreas, Ing-Marie, Lars och Anette. Det var trevligt. Sen var såklart Andrea där <3 Min solstråle! Du gör mig så förbannat glad. Sen började konserten som var jättebra. Andrea rockade skiten ur hela världen! Damn! Sen sjöng två söta esteter duetten som jag alltid tänker mig att jag och Emma ska sjunga om typ 20 år. "Tell him" med Celine Dion (jag) och Barbara Streisand (Emma of course). Duktiga flickor! Fast jag blev lite sentimental och höll på att börja grina pga en viss person som jag sen ville slå ihjäl. Älskar dessa känslostormar. Ehm. Inte. Pratade lite med Andrea innan hon åkte hem. Sprang själv hem för att städa och torka byxor innan Emma och Alexander dök upp vid tjugo över fem. ÄLSKLINGAR! Tagit med sig massa choklad och bästa humöret och är världens finaste. Gah! Vi traskade sedan till församlingshemmet tillsammans med syster och träffade Sarah <3 och Bohmen. Det var väldigt trevligt. Trevligt trevligt! Jag blir glad av snälla människor. Sarah fick skjutsa hem Bohm senare på kvällen för han missade bussen. Jag hängde på och var irriterande. Hi. Kom hem runt elva och tittade på tv med mami.

Idag har jag fått sova igen. Mihihi. Passar nu bror eftersom mamma är ute och handlar lite alvedon & kebabtallrik. Mi. Give it to me. Sen ska hon hämta syster någonstans, antar vid skolan eller något. Eller vänta? Jag bryr mig inte. Hur som helst så ska dessa åka till videobutiken som mor säger och hyra lite filmer. Jag valde The Crow! Hi! Mamma lovade att se hela tillsammans med mig. Det kommer hon inte att göra men jag ska försöka. Ih. The Crow! Dille på den. Dille på Brandon Lee. Dille på Kristian Anttila. Dille på Rock Band. Dille på O'boy. Dille på dille.

Jaja. Imorgon har jag blivit inbjuden till Mario-cart-racing-tournament-med-äldre-på-församlingshemmet. Det var snällt av Bohm att bjuda in mig. Sarah ska dit så det blir roligt. Nu ska jag sluta bete mig som tre barn! Hihi.

Allt är typ skit. Jag orkar inte. Ikväll blir jag säkert utslängd.. igen. Ha. Det kallas ångest. Ha. Ingen direkt främmande känsla. Den där svidande klumpen i magen. Men jag har typ världens finaste arbetskamrater (om jag nu ens får jobbet. Suck)

Jag hatar när folk är arga på mig utan anledning. När någonting som jag inte har gjort förstör någonting fint. Fan. Eller rättare sagt så förstår jag inte vad jag har gjort. Inte för att förtjäna the ignorance. Jag vill bara ha tillbaka min vän som jag litar på. Eller litade på. Min trygghet. Den som fick mig att känna att jag faktiskt var värd att kallas människa. Nu känner jag mig värdelös. Som om jag tar upp plats. Som om jag inte behövs. Du kanske inte behöver mig men då kan du åtminstone berätta varför. Fattar du inte hur mycket du betyder? Julklappen var ett bevis på hur mycket jag uppskattar dig. Det du gör. Men nu finns det ingenting! Det får räcka..


Andrea är världens sötaste. Tack gumman för pratstunden igår.
Träffade bebis och haxelander också <3

Idag blir det fika med Bille och sen kanske träffa Emma och Haxelander.
Ska bli trevligt minsann. Hej och hå! Dags att jobba.