Gnostrika

Då var det dags att damma av den gamla bloggen som jag så brutalt glömmer bort varje dag, varje månad, varje år. Men det har sina invecklade förklaringar faktiskt. Jag vet inte vad jag ska skriva. Eller rättare sagt, jag är rädd för vad jag ska skriva. Att det jag skriver avslöjar vilken dålig människa jag har blivit. Så det är lika bra att erkänna det för sig själv och andra (bloggen?) och samtidigt få bort den där kliande känslan i fingrarna. Att få uttrycka sig. Mitt motto har varit under några år att aldrig ångra någonting och jösses vad saker jag hade suttit och ångrat i åratal om jag inte hade det mottot. Men på senaste tiden har jag funderat över det där, över mig, över allt som bara försvinner. Varför? Varför? Varför? Fullständigt medveten om hur ologisk meningen innan är så får den stå kvar. För att det kommer från hjärtat, om jag nu ens har något. Ni (bloggen?) undrar säkerligen var denna liderliga, hemska insikt kommer ifrån? Jo, det enkla svaret är att någon som jag inte kan beskriva min beundran för med ord och som jag har kastat bort (okej, kastat bort var väl att ta i. Snarare.. inte velat solka ner med min närvaro) beskriver mig med mitt fullständiga namn. Nu erkände jag också hur fullständigt galen jag är. Sinnesjuk för att vara exakt. Men det var det som fick allt att slå till - Mikaela, vad fan håller du på med?
Jag har tappat kontrollen, igen. Inte första, inte andra, inte ens tionde gången. IGEN.


Jag vill inte vara den här Mikaela. Jag vill inte för bövelen!

"I can't feel anything anymore!"


Ti amo


Ps. Och ja, jag är inte singel längre. Ds