Gnostrika

Nåja. För övrigt har min fredag varit lugn. Sov lite för länge, städade lite för lite och orkade inte åka ner på stan som planerat. För.. mina planer fanns tydligen inte. Haha. Mor kom hem och jag bakade till Hampus fotbollsmatch idag. Tog hela kvällen och ändå fick jag bara EN bit morotskaka som jag fick böna och be för.

Idag ska mor iväg på fotboll, syrran ska iväg och jobba så huset är tomt under hela förmiddagen. Jag ska baka bullar! Moahaha. Kanel och vanilj. Slår på stort minsann. Sen blir det församlingshemmet för att träffa Sarah <3 och kanske kanske att jag åker till Poki. Får se hur det blir. Känner för en lugn helg och för att spara pengar.

Puss!

Seriöst, hur kan man inte älska den här lilla pojken? Och över hela 21 miljoner visningar. Helt galet. Kan ha att göra med att han var med i Ellens show? Kanske. Men han är så sjukt duktig och går bara i sexan. That's insane! Jag älskar förvåningen bland åskådarna i bakgrunden. Mina favoriter är hon i vitt som petar sig i näsan, tjejen med blonda lockar som ser konstant förvånad/imponerad ut och tjejen under henne som ser så sjukt likgiltig ut under heeela låten. Snacka om svårflörtad. Det är inte jag. Jag avgudar denna Greyson Chance (eller Grisens chans som Vakna med The Voice! kallade honom) och vill se mer av honom. Blir så trött på alla som jämför honom med Justin Bieber... fattar inte varför Bieber är så himla hype just nu. Stör mig på den lilla plutten. Greyson for life, biaaatch.

Ja, vad kan jag säga? Senaste tiden har jag blivit en aning besatt av Youtube. Innan har jag bara sökt efter låtar, eller vissa roliga klipp men nu följer jag vissa kanaler ganska så maniskt. Det är hur kul som helst. Och jag har fastnat för tre personer som mer eller mindre levererar i varenda klipp. Ni har alla tre här nedan. Jag har aldrig tagit Youtube särskilt seriöst men när man väl har börjat engagera sig är det jävligt roligt. Nästan så att jag funderar på att sätta igång själv med att Vlogga, som det så fint heter. Vi får se. Kanske någon gång i framtiden. Håll utkik kära vänner!

Första klippet är med en dude (ItsKingsleyBitch) som sitter och räknar upp saker som han hatar och varför. Första gången jag såg det blev jag helt fast och tittar nu till hans kanal jämt och ständigt. För det mesta är han bara irriterad på saker och pratar upprört om detta. It's totally grrrreat!

Andra klippet är med Ray (RayWilliamJohnson) som varje måndag och torsdag lägger upp en ny video. Konceptet går helt enkelt ut på att han pratar om olika klipp som blivit uppmärksammade på Youtube. Tre stycken i varje avsnitt (Därav det fräna namnet =3) och sen även en fråga på slutet som man kan svara på. Roligaste svaren visas i slutet av nästa video. Han är rolig, smart, pratar jävligt fort och säkert och har bara kul. Check it out!

Tredje och sista klippet är med Shane Dawson som Nargis fick mig att "upptäcka" och seriöst, killen är helt underbar. Han har tre kanaler på tuben och klippet är från hans tredje (shane) där han för det mesta slänger upp random saker från sin iphone. Att jag valde ett av hans mindre seriösa klipp är för att jag skrattar så att jag gråter åt att peruken studsar när han dansar. Haha. Men varje lördag lägger han upp en video på sin vanliga kanal (ShaneDawsonTv) där han har olika teman, spelar någon eller några av sina karaktärer och så vidare. Helt klockren snubbe. Kolla in hans kanaler och få er ett riktigt gott skratt!

There you go! Nu har jag nördat färdigt känner jag. Imorgon tänkte jag slänga upp ett sentimentalt inlägg och antagligen klaga på hur trött jag är eftersom jag faktiskt knappt sover. Måste bli ändring på det. På måndag blir det ett boktips! Känner att det var allt för länge sedan. Skärpning skärpning!

Sen jag fick veta har jag inte riktigt fungerat ordentligt. Det är som att jag går på tomgång litegrann. För samtidigt som jag sörjer och lider så har jag en syster att ta hand om. Som kände honom bättre. Vi satt igår och pratade fina minnen med Robin. Skrattade och grät på samma gång. Det var fint. Att minnas honom med glädje hjälper. I alla fall lite.


Sov lille klumpeduns, sov nu sött.
Hoppas du har fått friden du sökte efter.
Du lämnar ett stort tomrum efter dig

och jag hoppas att du visste om att

du var älskad. För den du var.

När vi ses igen hoppas jag att du har lärt
dig att inte vifta med handväskan så mycket (:


Robin Lagelius

Tack Suz för en jättefin kväll. Som vanligt. (Gammal bild hon är typ rödhårig nu)

Men när jag satt vid datorn framåt småtimmarna så hade jag inget bättre för mig än att kolla in diverse kändisbloggar. Första gången jag var inne på Kissies blogg t ex. Och jag förstår verkligen inte. Jag förstår inte hur någon annan kan förstå heller. Dessa människor som knappt kan stava, knappt förstår meningen med skiljetecken eller paranteser har alltså fans. Som skriver brev. Som kramar om personerna på stan. Som gör att dessa halvt retarderade människor tjänar pengar på att skriva om sitt festande med olika b-kändisar, deras skönhetsoperationer och patetiska försök till politiska åsikter. Det är skrattretande men ändå så verkligt. Hur i helvete kan det vara så? Jag blir genuint upprörd. Inte ett dugg svartsjuk. Jag har redan panik över hur många unika besökare jag har på min blogg varje dag. Har nog varit lite oförsiktig med vart jag länkat min älskade blogg som snart fyller hela 4 år. Om en månad för att vara exakt. Bloggen är min lilla bebis. En plats där jag kan få ut all ilska, glädje, sorg och diverse breakdowns. Där jag kan ventilera mig. Visserligen skriver jag mest om hur mina dagar ser ut och det kan inte vara allt för intressant men det struntar jag i. Jag skriver åtminstone korrekt och misshandlar inte det svenska skrivspråket brutalt.
Någon som verkligen borde uppmärksammas när det kommer till att skriva blogg är ändå min älskade vän Emma. Herre gud, hon skriver så fantastiskt att jag bara gapar av ren beundran många gånger. Hennes språk är underbart och flytande. Hon har en sinnesnärvaro och en humor som är så slående att det får alla dessa äckel (Yes! You heard me!) att framstå som döende daggmaskar i en lerig vattenpöl. Kolla in hennes blogg i listan nere till höger. Kolla även in mina andra vänners bloggar i samma lista. Bra folk, bra bloggar. Sen tittade jag även in Emmas lilla idol Hanna Fridén lite extra och kom fram till att det också är en bloggerska som förtjänar att uppmärksammas. 

Jag blir rädd när jag ser vart världen är på väg. Jag blir rädd när jag ser bilder på Kissie där hon ser ut som en Barbie gone car crash. Men mest av allt tycker jag synd om henne. Men nästan alla dessa "kändisbloggare/bloggerskor" skrämmer mig lite. För vad är det egentligen som är så intressant med deras inlägg? Vad är det som är så givande? Jag får inte ut någonting av deras meningslösa pladder. Eller jo, en bild av hur jag INTE vill vara/bli. Det är nog ganska givande när jag tänker efter. Okej, ett poäng till er. Men jag leder ändå med minst 10 poäng. Sådeså!

För övrigt var det lite märkligt att möta på dig nu i fredags. Jag kände hur ödets ironi hånskrattade mig i ansiktet när jag hörde dina klirrande kedjor. För jag minns att förra valborg också hade din prägel. Jag minns att jag såg dig sitta där, så ensam som endast du kan vara och jag led inombords. Du vet att jag hatar att se dig ledsen. När jag till slut inte stod ut med att se dig sådan gick jag försiktigt fram, tog ditt ansikte mellan mina händer och frågade sorgset om det fanns någonting jag kunde göra. Du tittade upp och såg på mig utan att känna igen mig innan du log snett, sa mitt namn och gav mig en kram. En kram som aldrig tycktes ta slut, som gjorde lite ont men som ändå var öm. Men mest av allt minns jag vad du sa efter kramen. "Du behöver inte se efter mig längre" och sedan gick du din väg. Det tog ett tag att förstå att det var vårt sista farväl. Jag behövdes inte längre. Jag skulle aldrig få finnas där på samma sätt som du hade funnits där för mig. Skulle aldrig få återgälda allt du hade gjort. Ett år senare möts vi mitt i natten och vi nickar vänligt till hälsning innan vi går vidare. Ingen av oss hade en tanke på att stanna, kramas eller småprata lite. Det är som att vi aldrig har umgåtts. Som om vi var flyktiga bekanta. Jag vände mig inte ens om utan gick bara vidare. Är övertygad om att du gjorde samma sak. Vi är på samma nivå nu. Det känns väldigt bra. Vi behöver inte se efter varandra.

Och ännu mer för övrigt så är Drowning Pools nya album så jävla grrreat! <3
Tack Sarah för att du fick mig att lyssna på detta underbara band ;)

Traskade ner på stan runt två-tiden för att äntligen ta bussen hem. Träffade David och Maria som var söta och glada. På bussen till Irsta klev dock det vanliga packet på. Alltid samma människor, alltid samma beteenden. Små blonda småkorkade brudar som skriker "Fan jag har aldrig varit såhär full" och muppiga machosnubbar i keps som muckar gräl så fort någon blinkar eller rör på lilltån. Det var skönt att vara nykter som en spik och att inte vara som dessa. Väl i Irsta hoppade Maria och David av en hållplats tidigare för att promenera med mig en bit och sedan krama mig när vi skildes åt. Det gjorde mig glad! För glädjen som jag kände så sprudlande tidigare idag har sakta men säkert mattats av och ersatts av ett förfärligt tillstånd av melankoli. När jag till slut kom till mitt rum stängde jag dörren bakom mig och började gråta lite smått hysteriskt. Jag vet inte riktigt varför. Det har varit en fin kväll med fina människor och jag har skrattat så mycket sammanlagt att jag borde leva för evigt (Tack kära vänner för att ni finns!) och ändå sker detta? Ibland önskar jag att jag kände mig själv bättre. Bara en aning. Men det var skönt att få gråta utan att riktigt förstå varför. Även om irritationen över att inte veta just varför gnager i bakhuvudet. Bra valborg, bra människor, bra allt. Nu tror jag att jag ska sova några timmar och förhoppningsvis blir det en bra första maj också. Herregud. Maj. Vår och sommar står redo utanför dörren. Det skrämmer mig lite. Fast ändå inte. Puss!

Don't give up
Because you want to burn bright
If darkness blinds you
I, I will shine to guide you

Everybody wants to be understood
Well I can hear you
Everybody wants to be loved
Don't give up
Because you are loved

You are loved
Don't give up
Every one needs to be heard
You are loved