Gnostrika

Jag känner mig konstig, nästan sjuk. Det börjar bli vår. Idag har solen värmt upp hela frusna Irsta och satt en liten fräkne på min kind. Gick upp lite senare än vad jag hade tänkt och tog "morgon-ciggen" ute på altanen. Det doftade som det gjorde den våren. Jag har upptäckt att jag har ett ganska bra doftminne. Ibland kan jag vakna upp ur någon dagdröm när jag går på stan och tro att jag är någon helt annanstans. På grund av att det luktar som det gjorde när jag var sju år kanske. Det är läskigt och ibland blir jag lite nedstämd. Av den här doften blir jag nedstämd för jag minns att allt var okej då. Fanns ingen aspekt i mitt liv som var hejdundrans jobbig. Allt låg på samma nivå, det fanns en balans. Ironiskt nog ska jag känna den doften och få tillbaka den känslan jag hade då när mitt liv är som mest kaotiskt. Jag har ingen balans alls. Ingen kontroll. Märker knappt av när det blir ny månad. Ändå kan jag inte säga att jag mår dåligt. För det gör jag inte. Eller inte så dåligt som jag kanske borde må. Det känns som att jag har blivit så djävulskt avtrubbad. Av vad vet jag inte. På ett sätt är det skönt att inte känna allt så mycket. Men samtidigt är det läskigt för jag vet inte hur långt det kan gå. Sen har en ny slags dröm dykt upp på riktigt. Det vore inte helt omöjligt. Ända sedan Alex och jag målade upp en vision om Göteborg tillsammans har jag inte riktigt kunna sluta tänka på det. Är det kanske precis vad jag behöver? För om man tänker efter. Visst har jag rotat mig bra i Västerås även om jag inte trivts mer än hälften av tiden. Men vad finns kvar? Jag har mina vänner. Det känns jobbigast att tänka på. Men familjen? Nej. Skulle jag flytta hemifrån till t ex Bäckby skulle jag ju inte direkt besöka min familj. Kanske ringa ganska ofta i början men inte mer. Det kan jag göra i Göteborg? Men ja, det är ju vännerna som drar. Men samtidigt, det går att hålla kontakten. Jag behöver något nytt. Jag vill känna för tusan! Jag vill upptäcka mitt hjärtas stad igen. För den bilden jag har av Göteborg är endast en 12-årings julshoppande med mamma. Annars var Bergsjön min värld. Och vännerna därifrån har jag fortfarande kvar. Vi får se hur det går. Jag känner just nu att det är vad jag verkligen vill. Var länge sen jag visste vad jag ville överhuvudtaget.

Har varit jättedålig på att skriva under förra veckan då jag var ensam hemma. Men det har varit full rulle hela tiden :) Umgåtts med fina människor konstant. Det har bakats bullar och muffins. Städats inför la fiesta. Alexander har varit över praktiskt taget hela veckan och förgyllt min värld. Hanna också! På torsdagen kom Ida från Linköping. Det var nice! Tack för veckan kära vänner. Sen alla som kom i fredags; Ni är fina <3. Ska försöka sammanfatta veckan med dessa trista och intetsägande meningar. "Alla mina vänner är dom snyggaste jag sett". (Hur många gånger kan man använda ordet "veckan" egentligen?)

Familjen hade det bra i Sälen, kom hem ganska trötta. Under veckan som gått nu har det inte hänt så mycket. Samma gamla rutiner om städning, tvättning och strykning. Känner mig lite som Askungen. Eller inte. Haha. I onsdags firade järngänget Mickis, Emma & Alexander 3 år tillsammans <3 The Sounds, den 4 mars 2006. Då jag och Alex talades vid på riktigt och fick connection. E&A har såklart några år till på nacken. Ni är det finaste som finns! Nämner jag det ofta? Näe. Inte tillräckligt. Marina fyllde år så vi åkte dit och åt tårta och hälsade på släkten. Det var okej. Jag "råkade" flörta hejdlöst med en stilig polis som besökte badhuset i onsdags då några hade brutit upp skåp och stulit saker. Mums! Ikväll blir det att mysa med flickorna. Förfest, kanske en pub, kanske Silk - möjligheterna är oändliga. Bara det inte blir Pluto för då åker jag banne mig hem! Ja. Jag vet. Se inte på mig sådär. Kanske ska träffa Sarah, antingen ikväll eller imorgon. Ska vi se på film - The Crow. Om jag orkar den filmen. Det får vi se. Saknar i alla fall tösen.
Hanna och jag har dessutom talats vid om våra liv. Vi har tröttnat. Åh! Dumma pojkar överallt. Dumma missförstånd överallt. Idioter överallt! Vi vill ha något nytt. Vi vill ha något spännande. Något som känns. Allt är så.. melankoliskt.

Förutom det vanliga så kommer här några patetiska meningar om något så uttjatat att det är pinsamt.Men måste ju få ut frustrationen någonstans? Hanna kan inte ta samma smäll hela tiden <3 Jag är så trött. Trött trött trött. Människan kan inte ens skicka ett futtigt sms, eller ringa, eller göra någon som helst effort för att jag ska få finnas. Jag vet inte vad jag har gjort för fel? JAG HAR INTE GJORT NÅGOT FFS. Men fortfarande, varför gör jag såhär mot mig själv. För första gången på länge litade jag på någon fullt ut. Som var där för mig när jag behövde det. Som jag ställde upp för när han behövde mig. Sen. Nada. Som om jag inte behövs längre för att hans liv har ordnat sig. Som om att han inte behöver mina råd, mitt sällskap, min vänskap längre. Inte en tanke på hur jag känner. Inte en tanke på hur mycket jag saknar alla meningslösa samtal om ingenting. Hur mycket jag saknar alla samtal om alla viktiga ting. Hur jag saknar tystnaden. Jag saknar tryggheten. Jag saknar närheten. Inte en tanke på hur glad jag skulle blivit av att få höra ett enkelt "Hur är det med dig?". Eller vad som helst. Varför låter jag mig bli.. sårad? Det var så ärligt! Eller ja, från min sida i alla fall. Har aldrig varit något annat. Men nu inser jag att det aldrig kommer bli så igen. Att allt kommer att.. vissna. Smälta. HELT ENKELT INTE FINNAS.

Så. Nu är jag klar. Puss på er som förtjänar det!