Gnostrika

Har varit jättedålig på att skriva under förra veckan då jag var ensam hemma. Men det har varit full rulle hela tiden :) Umgåtts med fina människor konstant. Det har bakats bullar och muffins. Städats inför la fiesta. Alexander har varit över praktiskt taget hela veckan och förgyllt min värld. Hanna också! På torsdagen kom Ida från Linköping. Det var nice! Tack för veckan kära vänner. Sen alla som kom i fredags; Ni är fina <3. Ska försöka sammanfatta veckan med dessa trista och intetsägande meningar. "Alla mina vänner är dom snyggaste jag sett". (Hur många gånger kan man använda ordet "veckan" egentligen?)

Familjen hade det bra i Sälen, kom hem ganska trötta. Under veckan som gått nu har det inte hänt så mycket. Samma gamla rutiner om städning, tvättning och strykning. Känner mig lite som Askungen. Eller inte. Haha. I onsdags firade järngänget Mickis, Emma & Alexander 3 år tillsammans <3 The Sounds, den 4 mars 2006. Då jag och Alex talades vid på riktigt och fick connection. E&A har såklart några år till på nacken. Ni är det finaste som finns! Nämner jag det ofta? Näe. Inte tillräckligt. Marina fyllde år så vi åkte dit och åt tårta och hälsade på släkten. Det var okej. Jag "råkade" flörta hejdlöst med en stilig polis som besökte badhuset i onsdags då några hade brutit upp skåp och stulit saker. Mums! Ikväll blir det att mysa med flickorna. Förfest, kanske en pub, kanske Silk - möjligheterna är oändliga. Bara det inte blir Pluto för då åker jag banne mig hem! Ja. Jag vet. Se inte på mig sådär. Kanske ska träffa Sarah, antingen ikväll eller imorgon. Ska vi se på film - The Crow. Om jag orkar den filmen. Det får vi se. Saknar i alla fall tösen.
Hanna och jag har dessutom talats vid om våra liv. Vi har tröttnat. Åh! Dumma pojkar överallt. Dumma missförstånd överallt. Idioter överallt! Vi vill ha något nytt. Vi vill ha något spännande. Något som känns. Allt är så.. melankoliskt.

Förutom det vanliga så kommer här några patetiska meningar om något så uttjatat att det är pinsamt.Men måste ju få ut frustrationen någonstans? Hanna kan inte ta samma smäll hela tiden <3 Jag är så trött. Trött trött trött. Människan kan inte ens skicka ett futtigt sms, eller ringa, eller göra någon som helst effort för att jag ska få finnas. Jag vet inte vad jag har gjort för fel? JAG HAR INTE GJORT NÅGOT FFS. Men fortfarande, varför gör jag såhär mot mig själv. För första gången på länge litade jag på någon fullt ut. Som var där för mig när jag behövde det. Som jag ställde upp för när han behövde mig. Sen. Nada. Som om jag inte behövs längre för att hans liv har ordnat sig. Som om att han inte behöver mina råd, mitt sällskap, min vänskap längre. Inte en tanke på hur jag känner. Inte en tanke på hur mycket jag saknar alla meningslösa samtal om ingenting. Hur mycket jag saknar alla samtal om alla viktiga ting. Hur jag saknar tystnaden. Jag saknar tryggheten. Jag saknar närheten. Inte en tanke på hur glad jag skulle blivit av att få höra ett enkelt "Hur är det med dig?". Eller vad som helst. Varför låter jag mig bli.. sårad? Det var så ärligt! Eller ja, från min sida i alla fall. Har aldrig varit något annat. Men nu inser jag att det aldrig kommer bli så igen. Att allt kommer att.. vissna. Smälta. HELT ENKELT INTE FINNAS.

Så. Nu är jag klar. Puss på er som förtjänar det!