Gnostrika

"Det finns en saga om en fågel som sjunger endast en gång i sitt liv men då sjunger den vackrare än någon annan varelse på jordens yta. När den lämnar sitt bo söker den efter en törnbuske och ger sig inte förrän den har hittat en sådan. Sedan sitter den och sjunger bland de taggiga grenarna, fastnaglad vid den vassaste och längsta taggen. I sin dödskamp sjunger den vackrare än både lärkan och näktergalen. En storartad sång till priset av sitt liv men hela världen stannar för att lyssna och Gud ler i sin himmel. Ty det bästa kan endast födas ur stora smärtor... så säger åtminstone sagan."

Törnfåglarna (The Thorn Birds) av Colleen McCullough.
Inledningen av boken ser ni här ovan. Första gången jag läste den var jag runt 14-15 och den påverkade mig så otroligt mycket. Det var som att jag föll samman och byggdes upp under berättelsens gång. På ett sätt som jag aldrig har upplevt förut. Det är en underbart vacker berättelse om tre generationer kvinnor, där kärnan är den komplicerade kärleken med Meggie Cleary och den katolske prästen Ralph de Bricassart. Man får följa Meggie under hela hennes liv och alla sorger som hon får uppleva. Det är en hård värld och hon får utstå mycket. Precis som alla hon älskar också får sin dos utav. Jag älskar den här boken eftersom den är så omfattande. Och för att kärleken verkligen bränner sig igenom sidorna och man kan inte låta bli att bli berörd. Den väcker stora frågor. Alla karaktärer är så utförliga att man relaterar till många. Det är en gripande berättelse med mångfald. Läs.

I'm the deer that is dying
I'm the bullet in it's heart

Vad är det med mig som gör att jag inte kan förstå hur det hela funkar? Varför lär jag mig inte läxan och undviker att gå in i samma fälla gång på gång? Jag vet inte. Istället låter jag mig förblindas av lögner eller ännu värre, förhoppningar. Och det smärtar mig att jag låter mig själv känna så här. Jag blir arg på mig själv för att jag alltid lägger skulden på mig och låter det tynga ner mig. Jag låter mig själv veta om att jag inte är bra nog. Men hur kan man göra annat egentligen? Känslan av att inte räcka till kväver mig. Jag vill bara vara rätt. Eller åtminstone lite rätt. Och där är ett ytterligare bevis på att jag nöjer mig med för lite. Helvete. Hur mycket smällar kan man ta? När allt man har är en uppbyggd illusion om att man är rätt, men som plötsligt slås sönder av människan som byggt upp den... Vad händer då? Jag trodde många, liksom jag, sökte efter kärlek som är utan baktankar, slughet och beräknanden. Jag kan inte älska mer villkorslöst än vad jag redan gör. Kan inte underkasta mig mer. Men jag älskar inte modigt. Jag är för rädd för ordet "nej" för att våga, många gånger. Jag önskar att jag hade mer mod. Men hur kan man inte krypa ihop i sitt skal när alla tecken tyder på att det är där man hör hemma? Och när jag väl vågar, ta ett trevande steg, får omvärlden mig att backa tusen steg bakåt. Jag försöker förstå men när du inte vill så står jag där, utan svar och utan viljan att kämpa emot det som gör ont. Så jag låter mig själv falla sönder för att jag faktiskt tror att jag förtjänar det. Det värsta är att jag inte vet om det är ren inbillning eller inte.
Det enda jag vet är att jag öppnar mig fullständigt, släpper in någon, ger bort mig själv och sen får inse det hemska faktum att jag är inte är bra nog. Och det gör så helvetiskt ont, varenda gång



Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till

Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann