Gnostrika

Det känns lite märkligt inombords. Inte dött men inte långt ifrån. Det gör ont men ändå inte. Det varken svider, sticker eller hugger. Snarare är det en förnimmelse. Som på något sätt gör för djävulskt ont. Nu vet jag. Det har tagit hela den här fucking långa tiden för dig att spotta fram din patetiska anledning. Du ville inte ge mig förhoppningar? Okej. Jag kan ta det. Förstå det. Men det har gått ett år snart. Hur länge tror du känslor består efter den där behandlingen? Hur lång tid tror du någon orkar bli ignorerad, bortknuffad och näst intill icke-existerande? Jag älskade dig inte ens på det sättet. Det var inte så att jag längtade efter dina kyssar eller din kropp, om ni så vill. Jag hade chansen att bli kysst av dig. Jag visste då att det skulle vara sista gången. Men jag tog den inte. För jag visste bättre än så. Det var aldrig något tal om pojk/flickvän. Det var aldrig några erotiska fantasier. Eller okej, inte så himla många i alla fall. Det var aldrig på det sättet. Jag bara älskade dig. För den du var. Du gav mig trygghet på ett sätt som jag aldrig hade upplevt förut. Vi tog hand om varandra på vårt snedvridna, mörka sätt. Tills allt bara blev.. tomt. Tills allt jag mötte var kyla. Och nu vet jag varför. Inga förhoppningar, bara vänner. Din jävla idiot. Jag hatar dig nu. Jag hatar dig för att du kunde fly undan så lätt. Jag hatar dig för att du kallar dig min vän fast det bara är jag som har kämpat för att hålla upp fasaden. Vänner gör inte så. Vänner klappar inte en vän på kinden när personen i fråga gråter så att hjärtat nästan brister. Vad är du för en jävla vän egentligen? Här gick jag omkring hela den här tiden och var rädd för att jag hade sagt någonting. Gjort någonting. Men det enda felet var att jag brydde mig om dig för mycket. Tyckte om dig för mycket. Hur fan nu det ens kan gå till.

Hahaha. Skrattade gott åt denna söta bild. ClockClean!
Helgen har varit fascinerande och galen. Inget särskilt mer att berätta.
Eller jo, förresten. Vissa människor smakar godare än man väntat sig.
Det var väl ungefär det jag ville skriva.

Jag är så trött på allt. När en grej skiter sig så hakar hela gödselhögen på. Det känns som att jag själv inser varför det blir så. Men jag har inte kraften, orken, drivet att göra något åt det. Jag är för avdomnad. Känner ingenting längre. Bara när jag lyssnar på Håkan. Och då har det gått en aningen för långt? Beroende på vem man frågar dvs. Skit samma. Jag är fortfarande i mitt stadie av total melankoli. Lika bra det. Förändringar suger en aning aning hårt alltså.




F I T T A!



Näe, nu är det dags att sätta igång och leta sovplats för helgen. Wish me luck!