Gnostrika

Jajamensan, ni läste rätt. Mickis ska bli hurtig som få. Idag var jag ute i skogen och promenerade/joggade i ca två timmar. Mycket trevligt. Sen har mage/rygg/lår/rumpa & ben-övningarna börjat på allvar. Morgon och kväll! Lagom med näring och ska även börja med mitt vatten-program. Jag är klad! Motion är grejen. Dock tänker jag inte ge upp rökning men jag inbillar mig att det blir +/- = 0 så det ska nog gå bra se.

Ikväll ska jag göra övningar, läsa klart min älskade bok, prata med Alexander i telefon och sen dricka vatten. Sen sova. Imorgon är det tandläkaren. Fy bubblan. Rotfyllning nummer 3. Blir dyrt det här. Hatar världen. Lite. Helgen var bästa på länge. Tack för alla stunder! La familia & Hanna är bääst.

BOKTIPS!

Ängeln på sjunde trappsteget skriven av Frank McCourt. Väldigt fin bok om familjehållning och de svåra tiderna i ett fattigt Limerick, Irland. Upprepningarna är fantastiska och man får en inblick i en liten pojkes tankegångar. Han berättar hur det var att växa upp i Limerick med sin mamma Angela, sina syskon och sin pappa som var svag för porter och tvingade sina barn att ställa sig på led och lova att dö för Irland när tiden var inne. Jag tycker om boken därför att trots all misär, ilska, uppgivenhet och slöseri - är familjen stark i sig. Trots att pappan ("från Norr med sitt konstiga sätt") dricker upp alla pengar så hans barn och fru ständigt är på gränsen till svält så älskar han sin familj. Och familjen älskar honom. Den visar att är man lite fyndig, modig och påhittig kan man klara av vad som helst. Rekommenderas! Boken har även filmatiserats. Den har jag inte sett men någon gång ska väl tillfället ges för det också.




Puss & kram på er alla fina människor!

Det känns som att något gick sönder inom mig. Nu i helgen. Det var som att något skört och gammalt brast och fick mig att på något sätt att andas ut. Det var fortfarande smärtsamt. Det är som är så konstigt med smärtan du orsakar mig (utan att ens veta om det, misstänker jag) är att den inte har det där stinget. För att citera Anders Paulrud: "Jag är inte dödligt sårad. Men jag är mycket ledsen". Precis så känns det. När jag såg dig för första gången på länge i helgen kände jag hur det där lilla tomrummet inom mig, som varit reserverat för endast dig - för länge, sved till och gjorde ont. Gjorde mig mycket ledsen. Bara en liten detalj som att du inte ens vände på huvudet för att titta in där du vet att jag ofta sitter för att se om jag faktiskt sitter där var nog anledningen till att det brast. Gick sönder. Smulades ner till beståndsdelar. Det gjorde ont men jag tror det var nödvändigt. För jag har inbillat mig saker alldeles för länge. Jag måste inse att du faktiskt inte saknar mig. Men jag har hoppats under hela den här tiden att du kanske, kanske saknade någon liten del av mig. Men nej. Om lite mer än en månad är jag på väg bort härifrån. Bort ifrån dig. Det känns lite fegt att ta till något så drastiskt som att flytta till Göteborg men jag skyller på att du faktiskt inte är den enda anledningen. Du är inte ens en stor anledning men jag kan inte förneka att det kommer att bli skönt. Att slippa tänka på att jag kanske träffar på dig någonstans. Det ska bli skönt att ägna livet åt att träffa andra och att få glömma. Dock kommer jag inte glömma allt. Det vet både du och jag. Det vet alla runt omkring också. Så. Farväl. Haha, jag tycker om att vara lite melodramatisk, jag erkänner det. Men som skrivet, jag är inte dödligt sårad. Jag är bara ledsen.

Hej kära vårväder. JAG HATAR DIG. Nej, det gör jag inte men du sviker mig. Jag har längtat och suktat efter dina värmande solstrålar. Tittat efter spår av gröna, spröda knoppar på träd och buskar. Nu har det äntligen inträffat. På vägen ner till brevlådan mötte jag minst fem nyckelpigor som traskade i gräset. Det var vackert. Visserligen har du fört med dig en kylig vind men vi vet att du är bitterljuv. Men någonstans måste någon slå näven i bordet. Vad är det du sysslar med? Jag vet att det hör våren och värmen till att väcka upp diverse insekter från sin dvala. Men varför gör du dessa varelser så ettriga? Där sitter jag i godan ro, dricker mitt kaffe och tar första ciggen för dagen. Den bästa stunden på många av mina dagar. Två minuter efter att jag klivit utanför dörren angriper tre getingar mig. Envisa som aldrig förr! Jag är besviken på dig, våren. Vi brukar komma bra överens och jag känner mig hemsk som dömer dig. Men du VET hur rädd jag är för getingar. Trodde att den här gången kanske du ville ta lite hänsyn till det. Tydligen inte. Men bli inte arg på mig. Du vet att jag till slut accepterar dina dåliga sidor precis som du accepterar mina.


Din hängivna Mikaela