Gnostrika

Det känns som att något gick sönder inom mig. Nu i helgen. Det var som att något skört och gammalt brast och fick mig att på något sätt att andas ut. Det var fortfarande smärtsamt. Det är som är så konstigt med smärtan du orsakar mig (utan att ens veta om det, misstänker jag) är att den inte har det där stinget. För att citera Anders Paulrud: "Jag är inte dödligt sårad. Men jag är mycket ledsen". Precis så känns det. När jag såg dig för första gången på länge i helgen kände jag hur det där lilla tomrummet inom mig, som varit reserverat för endast dig - för länge, sved till och gjorde ont. Gjorde mig mycket ledsen. Bara en liten detalj som att du inte ens vände på huvudet för att titta in där du vet att jag ofta sitter för att se om jag faktiskt sitter där var nog anledningen till att det brast. Gick sönder. Smulades ner till beståndsdelar. Det gjorde ont men jag tror det var nödvändigt. För jag har inbillat mig saker alldeles för länge. Jag måste inse att du faktiskt inte saknar mig. Men jag har hoppats under hela den här tiden att du kanske, kanske saknade någon liten del av mig. Men nej. Om lite mer än en månad är jag på väg bort härifrån. Bort ifrån dig. Det känns lite fegt att ta till något så drastiskt som att flytta till Göteborg men jag skyller på att du faktiskt inte är den enda anledningen. Du är inte ens en stor anledning men jag kan inte förneka att det kommer att bli skönt. Att slippa tänka på att jag kanske träffar på dig någonstans. Det ska bli skönt att ägna livet åt att träffa andra och att få glömma. Dock kommer jag inte glömma allt. Det vet både du och jag. Det vet alla runt omkring också. Så. Farväl. Haha, jag tycker om att vara lite melodramatisk, jag erkänner det. Men som skrivet, jag är inte dödligt sårad. Jag är bara ledsen.