Gnostrika

Idag är dags att kämpa. Jag är fett pepp. Har laddat upp med kaffe och frukt! Sen har jag monster-matlåda till lunchen. JAJAMEN. Idag ska det säljas. Mohahahahahhaahhahahha!


För övrigt är ;
Emma & Alex the best there is <3
Jag saknar Hanna&Emelie!
Frida & Julia, bästa kollegorna!
Och alla ni andra, ni är söta!
Ingen nämnd, ingen glömd.
Typ.

Kom igen!
Kom igen!
Kom igen!
Kom igen!
Kom igen!

Den senaste timmen har jag skrivit "Kom igen!" exakt 270 gånger i mitt block. Det hjälper lite. Men inte tillräckligt. Inte tillräckligt fort. Jag kan inte förlora jobbet. Då förlorar jag allt. JAG KAN INTE FÖRLORA DET HÄR JOBBET.
Varför går världen emot mig i omgångar? Kan jag inte få en motgång lite då och då? Nej. Det samlar ihop sig till en klump och sen får man den rätt i ansiktet. Eller ja, man kan få en and också har jag upptäckt.


Jag hatar dig. Ja, dig. Fan. Jag SKA vinna.

Jag orkar inte ens vara arg längre. Eller arg är väl fel ord; Jag vill inte vara kuvad längre. Inte av dig, inte av mig, inte av någon! Min största svaghet är egentligen att jag låter allt komma åt mig, även om det inte märks. Jag låter mig såras av människor  som inte ens är värda en tanke från mig. Att ens tänka på att man skulle kunna tänka på att tänka på att ens tänka på dessa människor - är helt absurd. Ni fattar poängen. Men nej, jag lever inte som jag lär. Jag låter mig påverkas. Andra människor biter ihop. Jag bryter ihop bakom en toalett på Å. Fast bryta ihop var väl att ta i, drama queen som jag är. Det var snarare små kvidanden, några tårar och en desperat duns med huvudet i väggen. (Vilket var dumt eftersom bulan jag fick av att falla ner i Julias badkar satt precis där) Men det är slut med det! Jag vet att denna bestämda slå-handen-i-bordet-ton förekommit ett antal gånger om just den här saken med vad ska jag göra? Den här börja-om-cirkeln funkar för mig. Eller i alla fall tills det är dags att börja om igen.
Vart vill jag då komma? Det vet jag inte riktigt själv. Ni får helt enkelt "läsa mellan raderna". (Hihi)

Nu över till helgen: Fredag bestod av total ångest över jobbet och slutade med total ångest över gamla kära Västerport.

Lördag handlade om att sova ut och att åka till andra familjen. Få må bra. For till Rönnby och åt middag och fikade. Det var mysigt. Sen sprang alla åt olika håll. Jag åkte ner på stan och träffade Hanna och Emelie. <3 Vi satt på Tajen och hade trevligt. Gick ut för att röka och hittade på en liten yngling vid namn Adam som vi släpade in. Världens sötaste pojke! Matte och Marcus tittade förbi och joinade oss. Marcus var retsam som vanligt (och korthårig!) men hade tydligen tröttnat på att klaga på min ringa (och fantastiska) längd. Nåväl, vi tröttnade på Tajen och styrde stegen mot B&B där vi inte kom in. VIlket Marcus påstod var mitt fel, hmpf. Träffade på David som minsann kom in. Hmpf på det med!
Det blir till slut Pitchers. Det var trevligt. Mycket skitsnack och annat. Mys! Men såklart så stängde eländet så vi drog till Å där vi lyckades charma in oss. Följde sedan Emelie och Hanna till sista bussen. Hade sedan djupa samtal med Marcus tills jag vinkade av stroppen och åkte vidare till Rönnby. Satt och babblade med Susanne, däckade sedan och vaknade av att Susanne fnissade. VARFÖR HAR INGEN TALAT OM FÖR MIG ATT JAG LÅTER ROLIGT NÄR JAG SOVER? Nåja.
Kom hem till Irsta vid halv ett och idag gick jobbet skit, som vanligt.


"Det är svåraste att acceptera med tidens gång är att de människor som en gång betydde mest för oss göms i paranteser"

Ge mig styrka. Ge mig styrka. GE MIG STYRKA! - Så. Klart. Eller nej. Enda anledningen till att jag nu så dramatiskt bedjande är för att min dag inte varit så fantastisk som den kunde ha blivit. Människor är så in i helvete elaka. Människor är som kalla jävla robotar ibland och jag förstår inte vart kylan kommer ifrån. Ett stort Tack till Herman idag, för peppen som gjorde att jag inte slog sönder bordet eller slängde mig på golvet för att banka, skrika & gråta ut all frustration. Och såklart tack till alla andra på jobbet - sicket gäng vi kommer att bli! Men människor. Människor som jag inte ens har en bild av. Människor som jag inte känner. Människor som skriker åt mig att jag är dum i huvudet fast han/hon knappt kommer ihåg vad jag heter. Blir vi bara kallare mot varandra eller inbillar jag mig? Den där mänskliga värmen som man kan känna en vacker sommardag när man går på stan. Ler mot en främling för att visa "det här är min dag. Hoppas du får det lika bra." Eller den där känslan av totalt mys när man går på stan, ser alla färgglada utsmyckningar som skriker "nu är julen snart här", och snön dalar ner från himlen. (Och om det nu måste blåsa så har man medvind och kan njuta av snöflingorna istället för att desperat försöka torka bort allt vatten från ansiktet) Vi behöver fler såna där stunder. Människor som på den vackra sommardagen tänker, "jaha, då blir det dåligt väder imorgon istället" eller den klassiska "fan nu är det dags för alla julklappar, matlagning, stress stress STRESS!" - tagga ner. FAN. Jag är själv en av dessa magiska-stunder-mördare, jag erkänner det, men gud ska veta att jag försöker. Jag VILL uppskatta allt vackert. Jag VILL sprida glädje omkring mig. JAG VILL VARA DET DÄR ÖGONBLICKET SOM FÖRÄNDRAR NÅGONS LIV. Jag vill så mycket men orkar så lite. All kyla suger musten ur mig. All tomhet i folks röster, ögon och kroppsspråk bryter ner mig. Jag bryter ner mig själv. Allt smulas sönder och när man känner att nu börjar det bli bättre, rasar ännu en bit. Och ännu en. Det verkar aldrig ta slut.

"Det är synd om människorna"

Eller ja, snarare 8 to 5, stackars mig. Har t o m sämre tider än stackars Dolly Parton. Well, var inte det jag skulle skriva. Det regnade nu på morgonen, inte alls bra. Mitt hår är bångstyrigt som satan (jag vet att ni älskar att läsa om mina hårdagar, så ge mig inte den blicken) Jag lider av kronisk trötthet, kom hem vid sex-tiden igår efter en jobbig dag på arbetet, åt ett lass med mat och stupade i säng. Vaknat några gånger under natten men behöver förvånansvärt nog inte någon alarmklocka på morgonen. Jag vaknar som på beställning klockan sex. Sen att jag varenda morgon missar bussen som går tjugo i sju är en annan sak. Idag känns det bättre än igår, har fortfarande inte sålt någonting men kom igen, jag har varit sjuk. Blöö. Men det är rätt skönt att vara en arbetande kvinna, man tänker inte så mycket på all skit runt omkring. Förrän nu det vill säga. Jag är så trött på människor. Eller nej, jag är trött på människors beteende. Jag är trött på mitt beteende. Jag hatar ordet beteende. Eller i alla fall när det är förknippat med ordet dåligt. Börjar strax jobba, känns lite tungt, men det är bara att bita ihop så går det fint sen. Hoppas jag. Håll tummarna för mig idag?

I helgen blir det kanske Rönnby <3 Hoppas. Jag behöver träffa andra familjen och samtidigt få lite avkoppling.

Känner för att dela med mig av en gammal bild so here it comes;

Jag är sjuk. Missade jobbet idag men bästa christoffer förstod. Fan om någon jävla rookie säljer idag, då blir jag asförbannad. Haha. Jag vill ringa i klockan först av nybörjarna. Blööö. Ska nog inte gå imorgon heller, beror på hur jag mår. Har ingen lunch tills imorgon fan. Får fixa det i värsta fall. Helgen var händelserik. Fredags var det dricka. Ja. Hm. I lördags slappade jag till det rejält, familjen var borta över helgen. Sen fikade jag med älsklingen therese igår <3 Mys.

Jag är trött. Jag är hela tiden trött trött trött. Jag är trött på dig. Och på dig. Men det roliga är att jag faktiskt saknar dig. Hör och häpna. Jag saknar dig. Jättemycket faktiskt. Det är helt sjukt egentligen om man tänker efter hur jag kände för dig för bara några månader sen. Men allt hat försvann någon gång där (ni kan antagligen gissa när.. hm). Det som gör att jag saknar dig är inte din personlighet, för du hade ingen. Det är snarare så att jag vet själv att jag aldrig kommer att komma ifrån dig. Ständigt finns du någonstans i min närhet. Människor berättar saker om dig fast jag inte har frågat. Aldrig någonsin kommer jag att komma ifrån dig. Men ja, jag är trött på att vara fast. Jag är trött på dig och dina idiotier. Jag är trött på henne. Lämna mig ifred. Jag vill inte ha något med er att göra. Sluta besök min bilddagbok. FFS.
Sen är jag trött på dig. Så jävla trött och så jävla förbannad. Jag är så trött på att hela tiden ge någon allt som finns att ge. Jag är så trött på att du inte ger någonting tillbaka. Det är inte svårt, det är inte det. EN reaktion. ETT ord. EN mening. VADSOMHELST. Förstår du inte det? Nej. Du gör inte det. Och jag är trött på skiten. Vänner my ass.

Ursäkta. Kärlek till er som förtjänar det.

Sitter på jobbet, har precis haft lunchrast i en timme. Har även varit på bolaget och fixat dricka inför ikväll. Tjoho! Jobbet är kul men svårt, har inte sålt något, det har inte någon av oss nya gjort. Det roligaste med jobbet är att såklart så kommer Julia inskuttade när vi skulle ha utbildningen! Julia är då en gammal estet-människa som även jobbade med mig på Sillen. Så vi har blivit bundisar. Hm. I onsdags (för att fira det nya jobbet och att vi fick det tillsammans) så gick vi till Västerport och tog en öl.. som blev två, tre, fyra, fem, sex olika alkoholintag. Haha. En riktigt bra kväll. Somnade docl på bussen och fick gå en halvtimme för att ens få syn på Irstakyrkan. Sen har vi blivit bundis med den tredje tjejen som började, Frida. Hon är nice som fan. Köpte ut åt mig, hihi. Men ja, det är ett bra jobb. Jag har egen dator, eget skrivbord, egen stol, egen telefon, egen hålslagare ffs! Vi är bara sju stycken som jobbar och det kan bli kul att få bli tighta. Sen är det ju kick-off om några veckor med flera kontor någonstans mellan bålsta och uppsala. FRI dricka i baren. Herregud! Haha.