Sunshine
Jag orkar inte ens vara arg längre. Eller arg är väl fel ord; Jag vill inte vara kuvad längre. Inte av dig, inte av mig, inte av någon! Min största svaghet är egentligen att jag låter allt komma åt mig, även om det inte märks. Jag låter mig såras av människor som inte ens är värda en tanke från mig. Att ens tänka på att man skulle kunna tänka på att tänka på att ens tänka på dessa människor - är helt absurd. Ni fattar poängen. Men nej, jag lever inte som jag lär. Jag låter mig påverkas. Andra människor biter ihop. Jag bryter ihop bakom en toalett på Å. Fast bryta ihop var väl att ta i, drama queen som jag är. Det var snarare små kvidanden, några tårar och en desperat duns med huvudet i väggen. (Vilket var dumt eftersom bulan jag fick av att falla ner i Julias badkar satt precis där) Men det är slut med det! Jag vet att denna bestämda slå-handen-i-bordet-ton förekommit ett antal gånger om just den här saken med vad ska jag göra? Den här börja-om-cirkeln funkar för mig. Eller i alla fall tills det är dags att börja om igen.
Vart vill jag då komma? Det vet jag inte riktigt själv. Ni får helt enkelt "läsa mellan raderna". (Hihi)
Nu över till helgen: Fredag bestod av total ångest över jobbet och slutade med total ångest över gamla kära Västerport.
Lördag handlade om att sova ut och att åka till andra familjen. Få må bra. For till Rönnby och åt middag och fikade. Det var mysigt. Sen sprang alla åt olika håll. Jag åkte ner på stan och träffade Hanna och Emelie. <3 Vi satt på Tajen och hade trevligt. Gick ut för att röka och hittade på en liten yngling vid namn Adam som vi släpade in. Världens sötaste pojke! Matte och Marcus tittade förbi och joinade oss. Marcus var retsam som vanligt (och korthårig!) men hade tydligen tröttnat på att klaga på min ringa (och fantastiska) längd. Nåväl, vi tröttnade på Tajen och styrde stegen mot B&B där vi inte kom in. VIlket Marcus påstod var mitt fel, hmpf. Träffade på David som minsann kom in. Hmpf på det med!
Det blir till slut Pitchers. Det var trevligt. Mycket skitsnack och annat. Mys! Men såklart så stängde eländet så vi drog till Å där vi lyckades charma in oss. Följde sedan Emelie och Hanna till sista bussen. Hade sedan djupa samtal med Marcus tills jag vinkade av stroppen och åkte vidare till Rönnby. Satt och babblade med Susanne, däckade sedan och vaknade av att Susanne fnissade. VARFÖR HAR INGEN TALAT OM FÖR MIG ATT JAG LÅTER ROLIGT NÄR JAG SOVER? Nåja.
Kom hem till Irsta vid halv ett och idag gick jobbet skit, som vanligt.
"Det är svåraste att acceptera med tidens gång är att de människor som en gång betydde mest för oss göms i paranteser"
Vart vill jag då komma? Det vet jag inte riktigt själv. Ni får helt enkelt "läsa mellan raderna". (Hihi)
Nu över till helgen: Fredag bestod av total ångest över jobbet och slutade med total ångest över gamla kära Västerport.
Lördag handlade om att sova ut och att åka till andra familjen. Få må bra. For till Rönnby och åt middag och fikade. Det var mysigt. Sen sprang alla åt olika håll. Jag åkte ner på stan och träffade Hanna och Emelie. <3 Vi satt på Tajen och hade trevligt. Gick ut för att röka och hittade på en liten yngling vid namn Adam som vi släpade in. Världens sötaste pojke! Matte och Marcus tittade förbi och joinade oss. Marcus var retsam som vanligt (och korthårig!) men hade tydligen tröttnat på att klaga på min ringa (och fantastiska) längd. Nåväl, vi tröttnade på Tajen och styrde stegen mot B&B där vi inte kom in. VIlket Marcus påstod var mitt fel, hmpf. Träffade på David som minsann kom in. Hmpf på det med!
Det blir till slut Pitchers. Det var trevligt. Mycket skitsnack och annat. Mys! Men såklart så stängde eländet så vi drog till Å där vi lyckades charma in oss. Följde sedan Emelie och Hanna till sista bussen. Hade sedan djupa samtal med Marcus tills jag vinkade av stroppen och åkte vidare till Rönnby. Satt och babblade med Susanne, däckade sedan och vaknade av att Susanne fnissade. VARFÖR HAR INGEN TALAT OM FÖR MIG ATT JAG LÅTER ROLIGT NÄR JAG SOVER? Nåja.
Kom hem till Irsta vid halv ett och idag gick jobbet skit, som vanligt.
"Det är svåraste att acceptera med tidens gång är att de människor som en gång betydde mest för oss göms i paranteser"
Kommentarer
Trackback