Jag vet inte
Jag tycker det är lite lustigt med människor. Inte roligt eller så. Utan bara lustigt. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva vad ordet betyder för mig i det här sammanhanget, just nu. Men strunt samma. Människor är idioter till stor del också. Om en tonåring säger till sin mamma att "Du, prata inte med mig förrän jag fått i mig kaffe och en cigg, ok?". Då tycker man ändå att man varit lite trevlig och förvarnat om sin dåliga morgon. Jojo. Men när modern två sekunder (om det ens hann gå så lång tid) senare frågar om man kan "hjälpa" henne med gräsmattan idag, blir jag lite fundersam. Eller nej, jag lackar totalt. Psykbryt à la HULKEN faktiskt. För det första; Min-mor-som-klagar-på-att-jag-inte-gör-någon-nytta-och-måste-skaffa-ett-jobb har legat framför tv;n i fyra fucking jävla dagar. Går inte till jobbet för att hon har ont i ryggen. Och då kan hon ju SJÄLVKLART "hjälpa" till med att klippa gräsmättan. Jävla hycklare. Och det där var inte ens roligt hyckleri, som man kan njuta av och fnissa åt litegranna. För det andra; Jag har faktiskt syskon. Jag bor inte själv i den här hålan. Men då går Josefine i skolan, förstår du. Då behöver man inte hjälpa till hemma, nejnej. Och jag gör ju ingenting om dagarna. Nej. Och gud vilket töntigt inlägg men jag varnade henne. OCH JAG HAR FORTFARANDE INTE FÅTT MITT KAFFE. ELLER MIN CIGG.
Föräldrar, ibland förstår man inte riktigt hur dom tänker