Rocken spelar ingen roll längre, vad ska jag ta mig till baby?
Det är lördag idag. Solen skiner och livet känns ytterligare lite lättare. Ska ta bussen om några timmar och träffa Nargis. Äntligen! Nu är jag frisk och kry, dags för nya äventyr. Under morgonen har jag suttit vid datorn och pratat med folk, fick ett telefonsamtal från en Fiis och sen tittat på filmer. Alice i Underlandet var faktiskt bättre än vad jag hade väntat mig, även om den är lite väl gullig för att vara Tim Burton. Johnny Depp är helt underbar i rollen som Hattmakaren! Älskar läspningen. Tittade nyss klart på Jumper. Den var väl sådär men ganska underhållande för stunden. Om någon timme ska jag se Beerfest, som fiisen tipsade om. Ska tydligen vara rolig.
Det är löjligt hur otroligt bra jag har mått senaste dagarna. Vill nästan slå mig själv i ansiktet, haha. Lättnaden är väldigt stor och jag har äntligen tagit mig tid till att andas ut. Ibland behöver inte besvikelsen vara förödande utan, som i det här fallet, välkommen. Jag tog en chans, hoppade ut i det okända trots att jag visste att mitt hjärta inte var riktigt redo. Självklart gick det som det gick med dessa förutsättningar och när jag tänkte tillbaka på det för några dagar sedan mådde jag fruktansvärt dåligt. Jag led och var bitter på hela min livssituation. Men det är jag inte längre. Nu ser jag tydligt och klart varför det blev som det blev och varför jag gjorde som jag gjorde. Det känns bra att mina instinkter är att lita på och att jag tursamt nog inte begick några större snedsteg. Istället lät jag mig själv bli den där sårade lilla flickan som ser sig omkring, oförstående och tårögd. No more. För några dagar sen fick jag äntligen den knuff jag behöver för att förstå att jag inte har någon anledning till att sörja. Självklart är det tråkigt att det blivit som det blivit. Att det hade behövt gå så långt. Sorgen fokuserar sig på att den man trodde att man kände visade sig vara någon helt annan. En främling. Tillit kan vara vackert, men också förrädiskt. Sorgen höll inte i sig länge. Nu har jag kvittrat hela resten av veckan och känt mig fri. Jag är.. fri. Från vad vet jag inte riktigt. Kanske från mina egna anklagelse. Jag gjorde ingenting fel. Tvärtom gjorde jag allt rätt. Nu när man tänker tillbaka. Det är jävligt skönt att slippa vara efterklok för en gångs skull.
Nog om det. Snart dags att fixa håret och annat. Hörs!
Det är löjligt hur otroligt bra jag har mått senaste dagarna. Vill nästan slå mig själv i ansiktet, haha. Lättnaden är väldigt stor och jag har äntligen tagit mig tid till att andas ut. Ibland behöver inte besvikelsen vara förödande utan, som i det här fallet, välkommen. Jag tog en chans, hoppade ut i det okända trots att jag visste att mitt hjärta inte var riktigt redo. Självklart gick det som det gick med dessa förutsättningar och när jag tänkte tillbaka på det för några dagar sedan mådde jag fruktansvärt dåligt. Jag led och var bitter på hela min livssituation. Men det är jag inte längre. Nu ser jag tydligt och klart varför det blev som det blev och varför jag gjorde som jag gjorde. Det känns bra att mina instinkter är att lita på och att jag tursamt nog inte begick några större snedsteg. Istället lät jag mig själv bli den där sårade lilla flickan som ser sig omkring, oförstående och tårögd. No more. För några dagar sen fick jag äntligen den knuff jag behöver för att förstå att jag inte har någon anledning till att sörja. Självklart är det tråkigt att det blivit som det blivit. Att det hade behövt gå så långt. Sorgen fokuserar sig på att den man trodde att man kände visade sig vara någon helt annan. En främling. Tillit kan vara vackert, men också förrädiskt. Sorgen höll inte i sig länge. Nu har jag kvittrat hela resten av veckan och känt mig fri. Jag är.. fri. Från vad vet jag inte riktigt. Kanske från mina egna anklagelse. Jag gjorde ingenting fel. Tvärtom gjorde jag allt rätt. Nu när man tänker tillbaka. Det är jävligt skönt att slippa vara efterklok för en gångs skull.
Nog om det. Snart dags att fixa håret och annat. Hörs!
Kommentarer
Trackback