Gnostrika

Jag känner mig konstig, nästan sjuk. Det börjar bli vår. Idag har solen värmt upp hela frusna Irsta och satt en liten fräkne på min kind. Gick upp lite senare än vad jag hade tänkt och tog "morgon-ciggen" ute på altanen. Det doftade som det gjorde den våren. Jag har upptäckt att jag har ett ganska bra doftminne. Ibland kan jag vakna upp ur någon dagdröm när jag går på stan och tro att jag är någon helt annanstans. På grund av att det luktar som det gjorde när jag var sju år kanske. Det är läskigt och ibland blir jag lite nedstämd. Av den här doften blir jag nedstämd för jag minns att allt var okej då. Fanns ingen aspekt i mitt liv som var hejdundrans jobbig. Allt låg på samma nivå, det fanns en balans. Ironiskt nog ska jag känna den doften och få tillbaka den känslan jag hade då när mitt liv är som mest kaotiskt. Jag har ingen balans alls. Ingen kontroll. Märker knappt av när det blir ny månad. Ändå kan jag inte säga att jag mår dåligt. För det gör jag inte. Eller inte så dåligt som jag kanske borde må. Det känns som att jag har blivit så djävulskt avtrubbad. Av vad vet jag inte. På ett sätt är det skönt att inte känna allt så mycket. Men samtidigt är det läskigt för jag vet inte hur långt det kan gå. Sen har en ny slags dröm dykt upp på riktigt. Det vore inte helt omöjligt. Ända sedan Alex och jag målade upp en vision om Göteborg tillsammans har jag inte riktigt kunna sluta tänka på det. Är det kanske precis vad jag behöver? För om man tänker efter. Visst har jag rotat mig bra i Västerås även om jag inte trivts mer än hälften av tiden. Men vad finns kvar? Jag har mina vänner. Det känns jobbigast att tänka på. Men familjen? Nej. Skulle jag flytta hemifrån till t ex Bäckby skulle jag ju inte direkt besöka min familj. Kanske ringa ganska ofta i början men inte mer. Det kan jag göra i Göteborg? Men ja, det är ju vännerna som drar. Men samtidigt, det går att hålla kontakten. Jag behöver något nytt. Jag vill känna för tusan! Jag vill upptäcka mitt hjärtas stad igen. För den bilden jag har av Göteborg är endast en 12-årings julshoppande med mamma. Annars var Bergsjön min värld. Och vännerna därifrån har jag fortfarande kvar. Vi får se hur det går. Jag känner just nu att det är vad jag verkligen vill. Var länge sen jag visste vad jag ville överhuvudtaget.