Valborg 2010
Det har varit en fin valborg. Myskvällen med Emma, Victor, Jimmy och Maija utökade till en mer eller mindre fest där betydligt fler än vår lilla skara dök upp. Mycket trevliga människor. Satt och smuttade på mina energidrycker som Emma spetsade med vodka med sällan skådad ivrighet. Haha kanske inte men vi tackar för uppmuntran och sprit! Det började lite segt dock. Efter att ha umgåtts med Nargis en stund på stan åkte jag till Emma och var tidig för en gångs skull. Vi pratade lite och försökte sedan få igång grillen. Vi kom fram till att det var mansgöra så vi inväntade männen som var väldigt sena. Emmas hunger växte sig lika stor som Afrika i väntan på att grillen skulle bli användbar för matlagning. Under tiden trillade diverse sött folk in. Det åts (till slut, till Emmas stora glädje), pratades och var bara väldigt trevligt. Till sist var det bara vår ursprungliga tappra skara plus Helena som var kvar och vi låg i soffor, fåtöljer och på golv medans det blev en aning flummigt. Alexander fick sig ett samtal också. Kände att han fattades för att få kvällen komplett. Saknar dig pojk! Men snart sommar.
Traskade ner på stan runt två-tiden för att äntligen ta bussen hem. Träffade David och Maria som var söta och glada. På bussen till Irsta klev dock det vanliga packet på. Alltid samma människor, alltid samma beteenden. Små blonda småkorkade brudar som skriker "Fan jag har aldrig varit såhär full" och muppiga machosnubbar i keps som muckar gräl så fort någon blinkar eller rör på lilltån. Det var skönt att vara nykter som en spik och att inte vara som dessa. Väl i Irsta hoppade Maria och David av en hållplats tidigare för att promenera med mig en bit och sedan krama mig när vi skildes åt. Det gjorde mig glad! För glädjen som jag kände så sprudlande tidigare idag har sakta men säkert mattats av och ersatts av ett förfärligt tillstånd av melankoli. När jag till slut kom till mitt rum stängde jag dörren bakom mig och började gråta lite smått hysteriskt. Jag vet inte riktigt varför. Det har varit en fin kväll med fina människor och jag har skrattat så mycket sammanlagt att jag borde leva för evigt (Tack kära vänner för att ni finns!) och ändå sker detta? Ibland önskar jag att jag kände mig själv bättre. Bara en aning. Men det var skönt att få gråta utan att riktigt förstå varför. Även om irritationen över att inte veta just varför gnager i bakhuvudet. Bra valborg, bra människor, bra allt. Nu tror jag att jag ska sova några timmar och förhoppningsvis blir det en bra första maj också. Herregud. Maj. Vår och sommar står redo utanför dörren. Det skrämmer mig lite. Fast ändå inte. Puss!
Don't give up Because you want to burn bright If darkness blinds you I, I will shine to guide you Everybody wants to be understood Well I can hear you Everybody wants to be loved Don't give up Because you are loved You are loved Don't give up Every one needs to be heard You are loved
Kommentarer
Trackback