Gnostrika

Det har varit två riktigt tunga dagar. Beskedet om Robin igår fick mitt hjärta att brista totalt. När lillasyster kom ner för trappan alldeles söndergråten och sa orden så blev det alldeles svart. Det är så ofattbart samtidigt som det är verkligt. Fan vad jag önskar att det hela bara var ett sjukt, sjukt skämt. Men till slut så var jag tvungen att inse att han var borta. Att han faktiskt tog sitt eget liv. Det väcks många starka känslor när någon man känner och bryr sig om fattar beslutet att avsluta sitt liv. Förutom sin egen sorg så skickas tankarna till resten av hans vänner och framför allt hans familj. Man blir förkrossad och förbannad på samma gång. Anklagar sig själv fast man vet att man inte behöver. Han visste att både jag och min syster fanns där för honom. Om det så var mitt i natten så var dörren alltid öppen. Det är lite märkligt när sånt här inträffar i ens liv. För helt plötsligt tänker man tillbaka på stunderna man fick dela med personen och märker hur klarare färgerna blir. Hur mycket detaljer som man inte har lagt märke till innan fanns där. För att man vill bevara varje liten del av personen. Jag tänkte tillbaka på när jag sist träffade Robin vilket var för bara en vecka sen. Hur vi mötte varandra och stannade för att prata och röka. Båda hade egentligen lite bråttom men vi drog ändå ut på mötet för vi hade mycket att säga antar jag. Och så minns jag hur han skrattade och sa "Det är alltid så roligt att prata med dig, Mickis. För du får en alltid att skratta" innan han gick hem och jag fortsatte till macken. Det värmer något så otroligt att tänka på nu.