Gnostrika

För övrigt var det lite märkligt att möta på dig nu i fredags. Jag kände hur ödets ironi hånskrattade mig i ansiktet när jag hörde dina klirrande kedjor. För jag minns att förra valborg också hade din prägel. Jag minns att jag såg dig sitta där, så ensam som endast du kan vara och jag led inombords. Du vet att jag hatar att se dig ledsen. När jag till slut inte stod ut med att se dig sådan gick jag försiktigt fram, tog ditt ansikte mellan mina händer och frågade sorgset om det fanns någonting jag kunde göra. Du tittade upp och såg på mig utan att känna igen mig innan du log snett, sa mitt namn och gav mig en kram. En kram som aldrig tycktes ta slut, som gjorde lite ont men som ändå var öm. Men mest av allt minns jag vad du sa efter kramen. "Du behöver inte se efter mig längre" och sedan gick du din väg. Det tog ett tag att förstå att det var vårt sista farväl. Jag behövdes inte längre. Jag skulle aldrig få finnas där på samma sätt som du hade funnits där för mig. Skulle aldrig få återgälda allt du hade gjort. Ett år senare möts vi mitt i natten och vi nickar vänligt till hälsning innan vi går vidare. Ingen av oss hade en tanke på att stanna, kramas eller småprata lite. Det är som att vi aldrig har umgåtts. Som om vi var flyktiga bekanta. Jag vände mig inte ens om utan gick bara vidare. Är övertygad om att du gjorde samma sak. Vi är på samma nivå nu. Det känns väldigt bra. Vi behöver inte se efter varandra.

Och ännu mer för övrigt så är Drowning Pools nya album så jävla grrreat! <3
Tack Sarah för att du fick mig att lyssna på detta underbara band ;)