Gnostrika

Jag såg dig igår och jag var så stolt. Studenten, äntligen.
Jag önskar bara att jag hade fått stå där med klänning, blommor och ett stort leende.
Önskar att jag hade fått säga hur stolt jag var och att vi sen skulle äta smörgåstårta.
Men så blev det inte.
Istället gömde jag mig och var bara så oändligt tom.
Så blev det.

Jag önskar att du inte hade gjort som du gjorde i torsdags.
Varför var det nödvändigt? Varför spelar det egentligen någon roll?
Varför spelar någonting egentligen någon roll?
Det är slut. Det är över. Det är dött.
Dina ord. Dina beslut.
Du har fått som du vill. Du är fri, singel och lycklig!
Varför spelar någonting som en vän till mig
kunde ha sagt på fyllan någon roll för dig?
Varför går det ut över mig?
Jag förstår inte. Du har fått som du vill.
Är du inte nöjd?

Jag har aldrig sagt att du ska sluta höra av dig,
jag tycker bara att när du väl hör av dig
så kanske du kan säga något som inte får mig att gråta?

För jag försöker! Varenda jävla dag är en kamp.
Jag försöker glömma hur det kändes när du såg på mig.
Jag försöker glömma hur dina kyssar smakade.
Jag försöker glömma alla ord som du viskade.
Jag försöker glömma hur du doftade.
Jag försöker glömma
dina ögon
din tunga
dina axlar
ditt skratt
din näsa
din mage

Varför bryr du dig om fyllesnack?
Även om hon hade sagt så, varför spelade det någon roll?
Jag förstår, inte roligt att höra.
Men vad är roligt att höra i den här världen?

Ingenting spelar längre någon roll för dig eller hur?


Må bra. Var fri. Var lycklig.
Så kommer allt bli bra en dag.