Gnostrika

Då sitter man i den här förbannade skolan igen. Det funkar dock rätt bra.
Jag har svenska nu, men har redan gjort det mesta så tar det väldigt lugnt.
Vi ska skriva ett manus om August Strindberg, hemskt tråkigt.
Varför ska man egentligen kunna sånt där? Jo, jag vet att det är bra. Men orka?

Idag är det tisdag, tisdagar är jobbiga. Det innebär kammarkör och italienska.
Italienskan är ett rätt hopplöst projekt. Kammarkören lite roligare men inte mycket.
Tisdagar är egentligen väldigt mycket ångest,
för det är som att den bara testar en för att man ska förtjäna den fina onsdagen.
Onsdagar är bra dagar, slutar tidigt och har inte jobbiga lektioner.
Dock ska våra manus läsas upp imorgon - känns lite jobbigt men vad fan.

Varför tillåter man sig själv att gå igenom sånt här egentligen?
Vet inte hur många gånger jag har ställt mig den frågan,
speciellt under det här skolåret. Andra året på gymnasiet har varit en mardröm.
Mycket press, lite tid, väldigt mycket ångest - alldeles för mycket tårar.

Dagens låt är: Stand by me - Ben E. King