Gnostrika

Att få höra din röst och ditt skratt igen,
var obeskrivligt underbart.
Tack.




Nu har esteterna farit till Tyskland. Sara och Mikael - gonna miss you, damn it.
Nu ska jag börja plugga matematik på riktigt. Jag kommer SÅ inte få g.
Men just nu har jag kraft att orka kämpa. Jag har någonting att tro på. Att hoppas på.
Åh, denna underbara frid i huvud och kropp. Kan det inte vara såhär för alltid?
Men jag vet ju att nästa bryta-ihop-stund inte är långt borta.
Den stunden, den sorgen. Nu.. ja.
Fortfarande känns det inte bra. Inte någonstans egentligen. Men ändå.. så..
den där lilla friden är så tröstande. Ger lite trygghet i min annars så kaotiska vardag.
Allt bara rasar samman på en och samma gång. Åh.


Kärlek till emma & sara.