Han är med mig nu
Jag gick och funderade idag på hur jag var för exakt ett år sen. Jag kommer knappt ihåg det, för så mycket har hänt sen dess. Det gör det väl varje gång man tänker tillbaka ett år men jag måste medge att det här året har format min personlighet extra mycket. Den Mikaela som levde då var naiv, osäker, beroende och instängd i sig själv. Hon byggde upp en drömvärld - en bubbla - där hon försökte överleva så gott det gick. Men i Maj sprack den bubblan och hon var tvungen att leta reda på sig själv. Kika upp på översta hyllan (självklart med hjälp av en pall), damma av värdigheten och be den att komma tillbaka. Det var inte lätt men till slut kastade hon sig ut i sommaren som skulle komma att bli den bästa någonsin. Jag var inte mig själv riktigt, utan en blandning av Gamla Mikaela och Nya Mikaela. Allt förändrades sommaren '07.
Egentligen så blev jag den som jag alltid velat vara. Vi vet alla att det blev resultatet av ett desperat försök att komma bort från allt som gjorde så fruktansvärt ont. Allt som fick mig att känna mig som patetiken personifierad.
Vi vet alla också att trots att jag har växt som människa och format mig själv som jag vill vara - har allt inte varit så himla bra hela tiden. Faktum är att allt har varit sådär väldigt ofta och rent ut sagt skit ibland. Det är någonting inom mig som gnager och fräter och tar kål på all ork i kroppen. Och jag vet inte vad det är. Jag har några aningar men antagligen är det hela min livssituation som gör att det blir såhär. Jag faller isär. Långsamt. Och hur jag än försöker trappas det inte ner eller blir bättre utan snarare sämre. Allt bara flyter bort och jag värdesätter ingenting längre. Bara vännerna såklart. Hade det inte varit för dig, älskade Emma, hade jag legat i min säng helt apatisk och dregglat mig igenom natt och dag. Det är du som gör att jag orkar fortsätta. Jag älskar dig.
Nu ska det bli andra bullar. Jag vägrar låta detta slå min värld i spillror.
Skolan börjar på måndag och hur mycket ångest jag än har inför det så måste jag se det som en början.
Det är dags att ta tag i livet och göra allt bra igen. Det är dags att få den nya Mikaela i rätt riktning.
För så som det är nu - det funkar inte. Det måste bli ändring. Måndagen den 7;e januari kommer att bli Dag 1
Egentligen så blev jag den som jag alltid velat vara. Vi vet alla att det blev resultatet av ett desperat försök att komma bort från allt som gjorde så fruktansvärt ont. Allt som fick mig att känna mig som patetiken personifierad.
Vi vet alla också att trots att jag har växt som människa och format mig själv som jag vill vara - har allt inte varit så himla bra hela tiden. Faktum är att allt har varit sådär väldigt ofta och rent ut sagt skit ibland. Det är någonting inom mig som gnager och fräter och tar kål på all ork i kroppen. Och jag vet inte vad det är. Jag har några aningar men antagligen är det hela min livssituation som gör att det blir såhär. Jag faller isär. Långsamt. Och hur jag än försöker trappas det inte ner eller blir bättre utan snarare sämre. Allt bara flyter bort och jag värdesätter ingenting längre. Bara vännerna såklart. Hade det inte varit för dig, älskade Emma, hade jag legat i min säng helt apatisk och dregglat mig igenom natt och dag. Det är du som gör att jag orkar fortsätta. Jag älskar dig.
Nu ska det bli andra bullar. Jag vägrar låta detta slå min värld i spillror.
Skolan börjar på måndag och hur mycket ångest jag än har inför det så måste jag se det som en början.
Det är dags att ta tag i livet och göra allt bra igen. Det är dags att få den nya Mikaela i rätt riktning.
För så som det är nu - det funkar inte. Det måste bli ändring. Måndagen den 7;e januari kommer att bli Dag 1
Kommentarer
Postat av: Emma
Jag älskar dig.
Postat av: Patricia
idag är första dagen på resten av ditt liv... =)
Trackback