Gnostrika

Jag är så fasligt trött. Trött ända in i själen. Har legat sjuk i snart två veckor med feber och snuva. Påfrestande men också påfrestande skönt eftersom jag kunnat slappna av, tagit det lugnt. Inte behövt tänka på någonting! Precis vad jag behöver nu. Visst, jag oroar mig för betyget i Sceniska men ändå inte.

J a g o r k a r i n t e m e r.

Jag är trött, jag är uttömd. Inatt kunde jag inte sova på grund av hostan, bara hinna slumra till innan den började rossla och slita. Jag behövde luft så jag satte mig på altanen med täcke och filt, lyssnade på Kärleken till Sofia Karlsson och tände cigg efter cigg. Fan vad gott det var. Att bara sitta där. Skita i allt. Bara röka. Dras med i den hjärtslitande berättelsen. Efter det kunde jag sova en liten stund men vaknade igen. Den här gången bestämde jag mig för att byta ljudbok till Tillsammans är man aldrig ensam. Huvudpersonen tecknar så jag tog mest på skämt fram skissblocken, penna och ett suddgummi och började teckna. Jag tecknade framsidan på ljudbokens konvolut, ett dansande par bland skuggor och fallande snöflingor Jag satt  i 1½ timme och bara lyssnade och ritade - lika intensivt hela tiden. Det var inte förrän jag blev nöjd med svängningen på kappan som jag började finslipa skuggorna och bakgrunden. Jag är ännu inte klar med den men jag är redan.. nöjd. Jag brukar inte bli det.