Gnostrika

Idag är det torsdag, det är segt och jag känner mig lite nedslagen idag. Sjukt egentligen att jag låter all skit påverka mig vissa dagar. Allt är grått idag med regnet och alla bruna löv. Lyssnar på Kristoffer Hedberg, det lyser upp lite i mörkret. Längtar tills skivan kommer nu i november. Måste ha! Annars händer det inte så mycket, vad jag vet. Torsdagar är lite lame i allmänhet. Kanske ska dra till stugan? Ja, antagligen blir det så idag. Eller i alla fall imorgon. Har lite money kvar tack vare David som sjussade hem mig igår. Tack! Jag kom till stugan igår vid fem-tiden och träffade såklart på Johan, börjat bli en vana nu nästan :) Satt och snackade skit, tittade på en väldigt intressant dokumentär från en tallinn-kryssning. Tänk vad alkohol kan göra med pojkar. Sen anlände till slut David. Rörmokarna kände varandra såklart, hade inte jag tänkt på. Kanske ska låta bli rörmokarklungan ett tag? Ja. Men det var trevligt och sen tittade även Anna förbi. Kom hem vid halv nio och läste sedan ett antal sidor i min älskade bok. Yeah. Men fan vad trött jag är idag, ändå sov jag rätt mycket igår. Orka vara trött? Nej. Ska snart ringa Hanna och se vad som händer hos henne :)

Och för övrigt så är jag så jävla trött på dig. Fan ta dig. FAN TA DIG FÖR ALLTING! Det enda som kommer ut ur din mun är lögner eller ja, vi kan väl kalla det patetiska löften. Måste du vara så jävla.. jag vet inte ens vad du är. Förutom att du är likgiltig, inte tänker ett skit på hur jag mår eller hur jag har det. FAN FAN FAN FAN! Jag är arg. Jag är ledsen. Jag är sårad. Inte bara för allt du har gjort utan också för allt du inte har gjort. Förstår du ingenting? Nej. En jävligt dum fråga kan tyckas. Du förtjänade inte allt. Du förtjänade inte orden. Jag kan bara hoppas på att du skärper dig. Slutar behandla människor som saker. Eller jag vet inte! Jag har ingen aning. Kanske därför jag är så jävla förbannad just nu. För att du lovar när du vet att du kommer skita fullständigt i det. Du skiter fullständigt i mig. Du skiter fullständigt i allting. Skärp dig! Att du ens får ännu en del av min blogg är upprörande. Jag är bara så jävla trött på att slängas bort. Bli stampad på. Jag är förbannad för att du inte reagerar. Tycker du inte att du är skyldig mig det? En enda sak begär jag. Det är ingenting komplicerat. Det är ingenting jobbigt. För du gör det ändå så jävla enkelt för dig. FAN FAN FAN. Jag hatar att jag bryr mig om dig. Frågar andra om hur du mår. Jag hatar att jag fryser till när jag hör ditt namn. Jag hatar att du ens har ett namn. Jag hatar att du har glömt mitt. Att du glömt mig. Eller snarare att du har raderat mig med flit. Det är så jävla enkelt att bara gå och inte se sig om. Fortsätta sitt liv som om ingenting hänt. Som om ingenting har funnits. Men det fanns där. Fattar du inte det? Det fanns där och kommer alltid att finnas. JAG FINNS.