Gnostrika

Jag är så förbannad. Föraktet som jag känner för min mor är utan dess like. Hade jag fått bestämma hade jag befunnit mig i Hässleholm just nu. Hos underbara Glenn. Min jul var så gott som räddad, tack vare honom. Men nej, haggan stampar in och ska bestämt förstöra julen för två personer. Ädelmodigt som fan. Jag är så arg! Och jag svär, försöker min mor tilltala mig närmaste tiden så kommer jag att flyga på henne eller kasta någonting som ligger nära till hands. Fan ta henne. Sen när blev jag dotter till självaste Grinchen?
Så jag tänker begrava mig i Nargis och Alexanders underbara sällskap. Dessa underbara människor som får alla bekymmer att försvinna en stund. Åh, vad jag tycker om er! Tack vare Nargis sällskap satt jag inte hemma idag och deppade ihop totalt. Det blev kaffe på Stugan och Duo House. Ser fram emot våra planer nu kommande tiden. Och våra långsiktiga planer är minst lika fantastiska!

Angående förra inläggget. Jag läste genom min blogg lite flyktigt och insåg hur många inlägg som har handlat om denna individen. Sedan såg jag ett inlägg som jag totalt hade glömt bort. Det handlade om att ta vara på ögonblicken här i livet. Om hur vissa människor kan få ögonblick att bli fatala. På olika sätt såklart. Och min blick fastnade på en mening som jag skrev i det inlägget. JAG VILL VARA DET DÄR ÖGONBLICKET SOM FÖRÄNDRAR NÅGONS LIV. Och jävlar vad jag vill det. Min själ begär det med sällan skådad intensitet. Någon gång vill jag vara den som får hela huvudet att brusa. Som får alla känslor att expandera tills det känns som att ens inre ska brista. Någon gång vill jag vara svaret som någon letat efter. Men vissa kanske inte är gjorda för detta? Kan det vara så förjävligt? Är det meningen att jag är den som ska få uppleva dessa ögonblick men aldrig själv uppleva att upplevas?

Jag är ledsen. Jag känner mig tom, klumpen i magen vägrar försvinna och jag mår illa.
Jag förtjänar bättre än så här. Eller?