Gnostrika

Klockan är ca halv tio och det är tisdag. Jag vet inte varför jag sitter vid just den här tidpunkten och gråter så mycket att det känns som att jag kommer att falla sönder. Ni får ursäkta banaliteten. Tragiken. Patetiken. Men just nu är bloggen ett andrum. Jag behöver ventilera mig någonstans. ALLT GÖR SÅ JÄVLA FUCKING ONT! Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det gör så jävla ont. Jag hatar dig så jävla mycket. Du är så otroligt dum i huvudet. Jag hatar dig! Jag hatar att jag inte klarar av det här. Jag hatar att jag inte kan hantera vardagen. Jag hatar att jag inte kan hantera mig. Jag hatar att jag aldrig kommer ur den här skiten. Jag hatar att det aldrig kan sluta göra ont. Jag hatar att jag inte KAN! Jag hatar vad du gjorde mot mig. Jag hatar vad du har gjort mot andra. Jag hatar att du finns. Jag hatar att ni ska behöva stå ut med att läsa den här skiten. Jag hatar att jag inte kan känna så mycket mer än hat. Förutom när jag är med dig såklart. Jag hatar att jag älskar dig. Jag hatar att du är så kall. Men självklart, kära vänner, vet vi alla så mycket väl att det jag hatar mest är mig själv.

Slut på tragiken. Inga kommentarer tack.