The boy is mine
Jag önskar att människor kunde bete sig som människor. Att vuxna ska bete sig som vuxna. Jag är helt utmattad var det gäller den här ständiga högstadiementaliteten. Märkte vi inte redan på den tiden att den var onödig och splittrar relationer/möjligheter? Kanske inte. Men jag förstår inte hur man kan leva efter den nu. Det finns inget som äcklar mig mer än vänskap som baseras på vad man har för relation på facebook eller vilken beskrivning man har av sin vän på helgon. Det är kul, gulligt och älskvärt på många sätt, ja. Men när något som viktig som vänskap verkligen går ut på dessa obetydliga saker irriterar det mig så jag blir näst intill förbannad. Men det får man inte bli. Jag är så trött på att man inte får vara förbannad, irriterad eller sur. För då "förstör man stämningen". Jag är trött på att människor inte kan tala ut om saker utan låter det gro under ytan tills allt runt omkring är förgiftat av agg som man senare inte ens kan komma ihåg uppkomsten till.
Kan vi inte bara växa upp? Kan vi inte försöka mötas halvvägs åtminstone?
Kommer aldrig ske är jag rädd. Man tycker att man utvecklas konstant och får egna sanningar, men man behöver bara vända på huvudet så ser man att världen egentligen är precis likadan, det är bara man själv som ändrats. Jag vet inte om det är bra eller ej, antagligen inte.