Gnostrika

Nu har jag skrivit om det här inlägget fyra gånger. Varenda gång skenar jag iväg fullständigt och skriver en lång text om dig. För jag saknar dig idag. Jag är en aning ledsen, förvirrad, melankolisk, tom och arg. Så just nu skulle jag vilja ha dig på andra sidan bordet och dela tystnaden med dig. Inte för någon speciell anledning. Utan bara för att jag saknar den känslan idag. Men inte på samma sätt som jag gjort innan. Vi har mött på varandra flera gånger senaste tiden. Eller mött på. Jag har uppfattat din bekanta silhuett och sedan vänt bort blicken, låtsas som ingenting. Det är bäst så, eller hur? Ändå kan jag inte låta bli att hoppas på att du suttit där och hoppats på att jag ska vända mig om och hälsa. Något jag inte har haft en tanke på att göra. Mest för min egen skull. Dock har jag märkt att du har iakttagit mig. Inte uppenbart mycket men såpass att jag har registrerat det. Jag undrar vad du har tänkt. Kanske tänker du att din skyddsling har klarat sig bra. Haha, det får jag nog aldrig svar på.