När är alla löften klingar falskt
Gårdagen var lite jobbig. Fotograferna kom äntligen hit och fotade, medans jag satt ute i skogen på en sten och skrev i mitt lilla block. Människor gick förbi med sina hundar, barnvagnar, livskamrater och gåstavar. Vissa vinkade och log vackra, ärliga leenden. Då blev jag glad. Log nästan lika vackert tillbaka men inte helt. För jag var lite ledsen ändå. När fotograferingen var klar stod jag och lagade mat (någon.. chiliröra som inte smakade helt värdelöst) när Pulpus ringde. Haha. Det var lika roligt som alltid. När maten ätits upp stack jag ner på stan för att träffa Emma och Alexander. Syster lånade ut sitt busskort för att hon ändå är hemma och sjuk, det gillar vi! Emma, Alexander och jag hade blåa jackor på oss. Det var lite lustigt. "Blå tåget" deluxe. Vi traskade runt i affärer innan vi landade i Rudbecksparken och pratade en stund. Idag åkte Alexander hem. Me sad. Men hoppas vi ses snart. Annars blir det Göteborg i sommar med pöjken. Mums! Kom hem och slängde mig på sängen där jag till slut somnade. Jag i hur många timmar som helst. Vaknade idag runt halv nio. Kände mig måttligt utvilad, haha.
Nu sitter jag och lyssnar på Melissa Horn i vårt kök. Ja ni vet, kära vänner. Återigen har jag varit så dum i huvudet som bara jag kan vara uppenbarligen. Och som alla gånger står jag där lika oförståendes och ledsen. Sårad. Fy. Jag är så ledsen att jag känner att det vore behagligare att falla sönder och samman. Det är så typiskt mig att gå in i samma fällor gång på gång. Vad är det med mig? Varför inser jag inte själv att det kommer att bli så här till slut? För att jag låter andra bedöma mitt värde. För att jag lever på vad andra tycker om mig. Till stor del. Inte helt såklart. Men ändå för mycket. Det jag vet är att jag inte förtjänar att vara ledsen. Inte på det här viset. Och fast jag lovade mig själv för ett tag sen "att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen" (som Håkan så fint uttrycker det) tillät jag mig själv att trilla dit igen. Tillåter mig själv att bli trampad på. Egentligen kan jag bara klandra mig själv. Och hoppas på att Melissa Horn blåser bort det onda, som så många gånger förr.
Nu sitter jag och lyssnar på Melissa Horn i vårt kök. Ja ni vet, kära vänner. Återigen har jag varit så dum i huvudet som bara jag kan vara uppenbarligen. Och som alla gånger står jag där lika oförståendes och ledsen. Sårad. Fy. Jag är så ledsen att jag känner att det vore behagligare att falla sönder och samman. Det är så typiskt mig att gå in i samma fällor gång på gång. Vad är det med mig? Varför inser jag inte själv att det kommer att bli så här till slut? För att jag låter andra bedöma mitt värde. För att jag lever på vad andra tycker om mig. Till stor del. Inte helt såklart. Men ändå för mycket. Det jag vet är att jag inte förtjänar att vara ledsen. Inte på det här viset. Och fast jag lovade mig själv för ett tag sen "att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen" (som Håkan så fint uttrycker det) tillät jag mig själv att trilla dit igen. Tillåter mig själv att bli trampad på. Egentligen kan jag bara klandra mig själv. Och hoppas på att Melissa Horn blåser bort det onda, som så många gånger förr.
Kommentarer
Postat av: Cheap Jordans
thank you for posting . please do more good article.i like it so much .I will always follow it.
Trackback